Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■
g
WM, VT*
MlSR
HIERTAS FÖRSVAR FÖR »PRESSEN». 221
vägnar bestrida; ty den har verkligen gjort honom rättvisa i den de-
len°), och det är ett osvikligt bevis på pressens moralitet, att den, äf-
ven förföljd af hans blinda harm, ändock icke underkänt det goda, han
i ett annat fack sökt att befrämja. Men det är icke häröfver, som den
värde ledamoten i sjelfva verket klagar. Icke heller kan han med skäl
besvära sig öfver pressens, åtminstone icke den periodiska pressens, öf-
verdrift uti vidrörandet af personliga förhållanden. De ledamöter af
detta hus, som känna pressen i England, Frankrike eller andra länder,
der tryckfrihet finnes, kunna bedöma, om det gifves någon jemförelse
emellan det s. k. sjelfsvåld, öfver hvilket man hos oss klagar i nyss
Dämda hänseende, och hvad den periodiska pressen i dessa länder tillå-
ter sig; om det här finnes någon konungens rådgifvare, hvars politiska
system pressen fördömt, som derför till sin enskilda vandel blifvit an-
gripen på ett förrädiskt eller sårande sätt, som
åsyftat att sätta honom
såsom enskild man i vanrykte eller framställa honom till ett åtlöje för
allmänheten, äfven då anledningar till sådant möjligen någon gång före-
kommit. Vi veta likväl, mina herrar, huru det härmed går till i an-
dra länder, der pressen går så långt in på området af den enskilda lef-
nådens företeelser hos betydande män i samhället, att till och med de-
ras fruntimmers lefnadsförhållanden göras till föremål för tidningsartik-
lar. Sådant har ej skett hös oss; men det är ej heller sådant, man
skulle mest förebrå pressen, man skulle kanske till och med i många
kretsar gerna tåla det, blott den ville alldeles afhålla sig ifrån ett an-
nat gebit, nämligen det politiska. Detta är det, som egentligen ver-
kar godtyckets och dess blinda anhängares hat och förskräckelse; det
är, att de ändtligen måste inse; att allmänna tänkesättet genom pres-
sen växer till en makt, hvilken de icke i längden kunna trotsa; det är
den ständiga uppmärksamheten, som
derigenom fästs på styrelsens
obehöriga bemödande att arrondera den verkställande makten på bekost-
nad af folkets frihet och landets grundlagar; det är detta, mina herrar,
som väcker den värde ledamotens, om hvilken jag nyss talade, och några
andras förtviflan. Jag deremot vågar tro, att pressen kan anse detta
för sin stolthet; och då det är just sådant, som man velat göra den
till ett brott, så dristar jag mig återskicka det oblyga yttrandet om
tryckfrihetens mästerman såsom en
värdig benämning åt den värde leda-
moten sjelf, som tillåtit sig det samma, samt åt de konungens rådgif-
vare, hvilka jemte honom, antingen genom direkt tillkännagifvande eller
genom sin tystnad, visat sig icke hafva något emot, att bödelsyxan an-
litades såsom hotelse, för att tillintetgöra klandret mot regeringens åt-
gärder, under det de sjelfva sökt skydd för sina tillgöranden bakom
majestätets helgd. De ropa nu, dessa herrar, på billighet och rättvisa,
men
jag frågar, om de sjelfva visat dessa egenskaper vid de tillfällen,
då de hvarken gjort afseende på riksens ständers önskningar eller grund-
*) Skämtet 1837 öfver »riksskolmästarens»
:
examineringar i Hernösand
måhända undantaget. Det infördes också i Hiertas frånvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
