Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Låt oss spela med marker, föreslog han, jetonger
skräpar bara. Om ni inte har något emot det förstås.
— Gärna för mig, sa Hal Campbell. Mina går för
femhundra.
— Mina med, svarade Harnish under det att de andra
meddelade vilket värde de satte sina marker till. Franske Luis
var den blygsammaste, han lät sina gå för hundra dollar
styck.
På den tiden fanns det inga svindlare och bondfångare i
Alaska. Man spelade ärligt och männen litade på varandra. En
mans ord var lika gott som hans guld. En marker var en platt,
avlång jetong av konstmassa. Den kunde kanske vara värd en
cent. Men när en man satsade en marker i ett spel och sa att
den var värd femhundra dollar, då accepterades dess värde som
femhundra dollar. Vem som än vann den visste att den som
utfärdat den skulle inlösa den med femhundra dollar i
guldstoft direkt på vågen. Eftersom markerna var olikfärgade fanns
det ingen svårighet i att fastställa vem som utfärdat dem.
Inte heller kunde man under Yukons pionjärtid drömma om
att spela med pengarna på bordet. En man var god för allt vad
han ägde, oavsett var hans egendom fanns eller vad den
utgjordes av.
Harnish drog och fick given. Det var ett gott tecken och
under det han blandade leken ropade han till kyparna att
servera drinkar laget runt. När han gav det första kortet till Dan
MacDonald vid sin vänstra sida ropade han:
— Sätt i gång då allihop. I väg med er hundar, spetsar och
grönländare och siwashvalpar. Sätt i gång då. Spänn linorna
bara. Spräng selen bara om ni kan. Hej. Nu kör vi. Och det
säger jag er, säger er alla klart och högt, det blir tvära kurvor
och branta backar på den här färden. Och innan vi kommer
fram kommer någon att falla. Falla hårt.
När spelet väl kom i gång var det ett tyst spel. Man sa
nästan ingenting. Men runt spelarna steg bruset. Elam Harnish
hade satt i gång kvällen. Nu kom allt fler och fler guldgrävare
in i Tivoli. Och de stannade, ty när Ljusan Dag satt i gång en
rond då ville ingen vara borta. Dansgolvet var trängselfyllt. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
