Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snurrade de två männen och hela tiden åt samma håll. Man
ropade ut i krogen och det stora barrummet med dess spelbord
och allt övergavs. Alla ville se på och de packade ihop sig tätt
i danssalongen. Musikerna spelade vidare och de två männen
snurrade runt, runt. Davies var skicklig och här vid Yukon
hade han slungat många starka karlar på rygg. Men efter ett
par minuter blev det klart att det var han själv och inte
Ljusan Dag som höll på att förlora balansen.
Ännu en stund snurrade de runt och sedan stannade Ljusan
Dag plötsligt, släppte sin partner och tog ett steg tillbaka, han
raglade och viftade planlöst med armarna som för att söka
stöd i luften. Men Davies åkte åt sidan med ett häpet fånigt
leende över ansiktet, föll framåt när han försökte komma i
balans och for med huvudet före ner i golvet. Fortfarande
raglande och vacklande och klösande med händerna i luften
fick Ljusan Dag fatt i den närmaste flickan och valsade ut på
golvet med henne. Åter hade han gjort det storslagna.
Utmattad efter tretusentvåhundra kilometers snöfärd och en sista
dagsetapp på hundrafemton kilometer hade han snurrat
omkull en utvilad man, Ben Davies själv.
Ljusan Dag älskade att vara på toppen och även om det i
hans trånga erfarenhet funnits få toppar hade han alltid gjort
det till en hederssak att nå de toppar han kunde få se. Den
stora världen hade aldrig hört talas om honom men han var
känd vitt och brett genom det vidsträckta tysta polarlandet,
känd av vita och indianer och eskimåer från Berings hav till
passen, från de mest avlägsna floders källflöden till tundran
som möter havet vid Point Barrow. Behovet att vara den
överlägsne var starkt inom honom och det gjorde detsamma om
han brottades med naturmakterna, med människor eller med
sin tur vid spelbordet. Det var ett spel det hela, livet och allt
vad därtill hörde. Och han var en spelare ända in i sin kärna.
Risken och chansen gav honom mat och dryck. Visserligen var
den inte blind, ty han utnyttjade sin klokhet, sin skicklighet
och sin styrka, men bakom allting fanns den eviga slumpen,
den som ibland vände sig mot sina tillbedjare och krossade
de visa under det den välsignade dårarna — slump, det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
