Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
natten var hans. Han vände sig mot sina omtänksamma kritiker.
— Nu ni, nu betalar vinnaren i alla fall, sa han.
Och de gav med sig. Det fanns ingenting att göra åt
Ljusan Dag när han svingade sig upp på livets rygg och red för
lösa tyglar.
Klockan ett på natten såg han hur Elijah Davies skjutsade
Henry Finn och timmerhuggaren Joe Hines mot dörren.
Ljusan Dag hejdade dem:
— Vart ska ni ta vägen? frågade han och försökte släpa
dem tillbaka till bardisken.
— Till sängs, svarade Elijah Davies.
Han var en mager tobakstuggande karl från Nya England,
den enda i hela hans familj som hade hört Västerns lockrop
skalla från Mount Desert ner över åkrarna och ängarna och
som följt det.
-—- Måste, sa Joe Hines urskuldande. Vi kör iväg i morgon.
Ljusan Dag höll dem ännu fast.
— Vart? Vad står på?
— Det är inget särskilt, förklarade Elijah. Vi ska bara ta
och titta lite på din aning och ge oss iväg motströms uppåt
landet. Ska du inte följa med?
— Visst ska jag det, bekräftade Ljusan Dag.
Men frågan hade kastats fram som ett skämt och Elijah
brydde sig inte om svaret.
— Vi sticker upp mot Stewart, fortsatte han. Al Mayo
berättade för mig en gång att han sett några sandbankar som
inte såg så illa ut första gången han kom utför Stewart och
vi tänkte försöka oss på dom nu när floden är frusen. Vet
du, Ljusan Dag, tänk på vad jag säger, det kommer tider när
vintergrävningen blir det enda riktiga. Då kommer folk att
skratta åt vårt sommarkrattande och vårt jordbökande.
På den tiden drömde man inte ens om att arbeta på
vintern. Tjälen gick från mossan ända ner till urberget och
marken var hård som granit. Den motstod både hacka och spade.
På sommaren grävde man sig ner lika fort som solen töade
upp tjälen. Det var då de gjorde sitt arbete. Under vintern
fraktade de sina förråd, gick på älgjakt och gjorde sig redo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
