Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 6 - Kapitel 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljusan Dag var trött. Grundligt trött. Även hans järnfysik
märkte utmattningen. Varje muskel skrek efter sömn och vila,
förfärades vid tanken på att fortsätta färden och
påfrestningarna. Hela denna kroppens protest vällde upp som en
revoltvåg genom hans hjärna. Men djupare i honom viskade livet
självt, hånfullt och trotsigt, att alla Ljusan Dags kompisar såg
på nu, att nu var tillfället att lägga bragd till bragd, att pråla
med styrka i styrkans egen åsyn. Det var bara livet som
viskade sin urgamla lögn. Och dess bundsförvant var whiskyn
med hela sin fräckhet och inbilskhet.
— Tror ni jag är ett spädbarn va? slängde Ljusan Dag
fram. Jag har ju inte fått en drink eller en dans eller träffat
en själ på två månader. Gå och lägg er bara. Jag purrar er
klockan fem.
Sen dansade han vidare i sina strumpfötter hela natten till
dess han klockan fem på morgonen dundrande slog med
knytnävarna mot sin nya partners stuga och hördes sjunga den
sång som hade gett honom hans namn.
— Ljusan dag, Stewartflodens guldsökare. Ljusan dag!
Ljusan dag! Ljusan dag!
KAPITEL 7
Denna gång gick färden över leden lättare. Snön var
ordentligt sammanpackad och de tvangs inte hetsa fram med
postsäckarna. Dagsmarscherna var kortare. När han förde
postsäckarna hade Ljusan Dag drivit tre indianer till utmattning,
men hans nuvarande färdkamrater visste att de inte fick vara
utmattade när de kom fram till sandbankarna vid Stewart River,
så de höll en lugnare takt. Och under detta lättare arbete när
hans reskamrater trots allt tröttades ut återvann Ljusan Dag
sina krafter. Vid Forty Mile vilade de två dagar för
hundarnas skull och vid Sixty Mile lämnade man Ljusan Dags
hundar hos handelsmannen. I motsats till Ljusan Dag hade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
