Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fux. Mot slutet av veckan kom ett sådant tankspritt ögonblick
mitt under en konferens med Hegan. Hegan som höll på
att utveckla en bländande ny juridisk vision blev medveten
om att Ljusan Dag inte hörde på honom. Hans ögon hade
blivit helt matta och också han satt med en vision
framför sig.
— Just det! ropade han plötsligt. Hegan, lyckönska mig.
Det är ju solklart. Det enda jag behöver göra är att slå honom
över nosen och slå honom hårt.
Sen förklarade han det hela för den förvånade Hegan och
blev därefter åter en god åhörare, även om han inte kunde
undgå att då och då undslippa sig ljudliga, belåtna och
tillfredsställande skrockanden. Det var den riktiga planen. Bob
snurrade alltid runt åt höger. Gott. Han skulle ta sin långa
väststatsridpiska, lägga den dubbel i handen och samma
ögonblick som Bob satte igång skulle piskan klippa till honom på
nosen. Den häst var inte född som efter det han lärt sig sin
läxa skulle snurra runt och trotsa piskan.
Skarpare än någonsin kände Ljusan Dag under den veckan
att han inte hade någon social eller ens mänsklig kontakt med
Dede. Situationen var ju i verkligheten den att han inte ens
kunde fråga henne om en så enkel sak som om hon tänkte ge
sig ut och rida nästa söndag. Det var en ny sorts prövning,
att vara arbetsgivare åt en söt flicka. Han tittade ofta på henne
under dagens rutinarbete och den fråga han inte kunde ställa
låg hela tiden kittlande på tungan. Skulle hon ut och rida pä
söndag? Och när han tittade på henne undrade han hur
gammal hon var och vilka kärleksaffärer hon hade haft, hon måste
ha haft några med de där akademikerkräken, som Morrison
sa att hon gick ut och dansade med. Hans tankar sysslade
mycket med henne dessa sex dagar från söndag till söndag och
en sak kom han underfund med ordentligt: han ville ha henne.
Och han ville ha henne så mycket att till och med hans gamla
skräck för förklädesbanden fick ge vika. Han som hade flytt
från kvinnorna större delen av sitt liv hade nu blivit så modig
att han börjat förfölja. Någon söndag, förr eller senare, skulle
han ju stöta på henne utanför kontorets väggar, uppe i bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
