Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på ett sådant sätt att han skulle vinna. Några föddes med tur,
levde tursamt hela sina liv och dog med tur. Kanske också
han var en sådan man, född med segerhuva och oförmögen
att förlora.
Söndagen kom. Ute i Piedemontbergen uppträdde Bob som
en ängel. Visserligen var han ibland i det livligaste laget, men
i övrigt var han som ett lamm. Ljusan Dag som höll den
dubbelvikta ridpiskan i handen bara längtade efter att Bob
skulle göra ett försök, bara ett enda. Men Bob vägrade att
konstra och det med ett så utsökt maner att det nästan var
odrägligt. Och inte mötte Ljusan Dag någon Dede. Fåfängt
red han runt på de små stigarna och på eftermiddagen tog han
den branta sluttningen över den andra bergskedjans pass. Han
kom ner i Maragadalen. Just som han kommit ut på plan mark
hörde han hovslagen från en galopperande häst. Tänk om det
var Dede? Hovslagen hördes framför honom och de närmade
sig. Han vände Bob och red i sakta skritt tillbaka. Om det var
Dede var han född med tur, för de skulle inte ha kunnat
stråla samman under bättre betingelser. Här var de på väg i
samma riktning och galoppen skulle få henne i jämnhöjd med
honom just där backen började och skulle tvinga hästen i
skritt. Det fanns inget annat hon kunde göra än att rida med
honom upp till krönet och väl däruppe skulle den branta
ut-försbacken på andra sidan tvinga fram fortsatt skritt.
Hovslagen kom allt närmare men han såg rakt fram ända
till dess han hörde hästen bakom sig gå över i skritt. Då såg
han sig om över axeln. Det var Dede. Dede verkade förvånad.
Vad var då mer naturligt än att han genom att svänga ut
hästen skulle vänta till dess hon hunnit ifatt honom och att de
sedan sida vid sida skulle rida vidare uppför sluttningen? Han
kunde ha suckat av lättnad. Det hela hade gått i lås och gått så
lätt. Man hade hälsat på varandra, här var de nu sida vid sida
på väg åt samma håll med kilometer på kilometer framför sig.
Han märkte att hon först såg på hästen och sen på honom.
— Vad han är vacker, hade hon ropat när hon sett Bob.
Han kunde knappast tro att det glittrande ljuset i hennes ögon
och detta ansikte som var fyllt av glädje tillhörde den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
