Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gången hon hade sett det magra indianliknande ansiktet och
de blixtrande indianögonen. Han var karl också på andra sätt
än bara med sina vidunderliga muskler. Dessutom hade han ett
skimmer av romantik över sig, denne kraftige, oslipade
äventyrare från norden, denne dådkraftige man och mångmiljonär
som kommit ner från arktis för att brottas och kämpa så
mästerligt med söderns män.
Vild som en indian, en spelare och en utsvävande sälle, en
man utan moral, vars hämndbegär aldrig mättades och som
trampade dem som stod honom emot i ansiktet — visst kände
hon till allt ont som sagts om honom. Dock var hon inte rädd
för honom. Det fanns också en innebörd i hans namn: Ljusan
Dag väckte andra associationer. De fanns också i tidningarna,
tidskrifterna och böckerna om Klondyke. När allt kom
omkring hade Ljusan Dag en mäktig klang, en klang som rörde
varje kvinnas fantasi som den rörde hennes, när hon stod
med grinden mellan sig och honom och lyssnade till den
längtande och passionerade enkelheten i hans ord. När allt
kom omkring var Dede en kvinna med en kvinnas hela
köns-fåfänga och det var denna fåfänga som kittlades av att en
sådan man vände sig till henne i sitt trångmål.
Det var också annat som passerade i hennes tankar •—
känslan av trötthet och ensamhet, marscherande kompanier och
hela spökarméer av dunkla känslor och än dunklare längtan,
och djupare och dimmigare viskningar och ekon, glömda
generationers oro som nu kristalliserade sig till ny oro och som
alltid oanade och osynliga, mäktiga och svåråtkomliga utgjorde
livets själva ande och kärna, som under tusen olika masker
och bedrägerier alltid dock skapar nytt liv. Det var en stark
frestelse att bara rida med denne man i bergen. Det skulle
bara bli det och ingenting mer, för hon var fast övertygad om
att hans levnadssätt aldrig kunde bli hennes. Å andra sidan
plågades hon inte av något av den vanliga kvinnliga rädslan
eller osäkerheten. Hon tvivlade aldrig på att hon kunde ta
vara på sig själv under vilka omständigheter som helst. Varför
då inte? Det betydde ju så litet i alla fall.
Även i bästa fall levde hon ett vanligt enformigt liv. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
