DET RUR KLART ATT LANDA 1952! lovade kommunikationsministern 1946 det hemlösa atlant-flyget. (Men blir det det?) — Teckning i »Medborgaren* nov. 1946. Man måste nog börja från grunden. Ta det hela som naturlig allmänbildning. Den fantasifulle flygåldersmannen säger då genast: Behövs inte! Det är bara den del av allmänheten som har råd all flyga som flygbolagen är intresserade av att göra flygsinnad. Fel käre högst medelmåttigt flygsinnade flygåldersman. Fel för det första därför att man inte exakt kan veta vilka som just nu oeh ännu mindre vilka som i morgon eller nästa år hai' råd att flyga. Fel även därför att ett riktigt kommunikationsmedel för att ha existensberättigande skall vara så bra att det är god ekonomi för alla att använda det vid behov. Och det blir inte flyget förrän många många fler än nu använder det. Låt oss inte för ett ögonblick glömma att det fortfarande befinner sig i sin uppbyggnadsperiod. Fel även därför att en »uppfostran» som bara tillhanda-hålles ett fåtal aldrig blir någon riktig uppfostran, inte ens för dem som den inriktats på. Ett lands krigsmakt består inte bara av en välutbildad bcfälskader. Borde det inte kunna bereda en flyginan en stund av salighet att drömma om en tid då det blir lika naturligt alt färdas genom luften som det är för exempelvis en svensk kustbo att färdas med bål eller för en svensk vilken som helst att la tåget? Detta idealtillstånd når vi inte förrän vi gått den visserligen ack så långa men ändock så nödvändiga och säkra vägen att lära varenda unge att luften är en materia likaväl som jord och vatten och järn är det. Att luft inte är något genomskinligt ingenting som når ända upp till himmelen utan att det är någonting som både kan andas, vädras med och färdas i. Ibland påstås det på fullt allvar att den svenska allmänheten är flygsinnad »för nästan varenda svensk har numera flugit någon gång». Även om detta påstående vore sant så vore det fel i alla fall ty man blir inte flygsinnad därför att man varit i luften en gång eller två gånger eller ens tio gånger. Och dessutom är påståendet om »nästan varenda svensk» så fel att var och en som gör sig skyldig till det enligt gammal teologisk kutym och uppfattning snarligen hamnar i fa-dcr Belsebubs luftrum. Mycket milt, saktmodigt och generöst räknat kan man utgå ifrån att högst 300 000 svenskar någon gång varit i luften med ett flygplan (rundflygets insats till 90 procent). Av dessa är det minst 90% som bara gjort en säger en flygning. Av återstående 10% har kanske hälften flugit flera gånger och resten — som med dagens generösa sinnelag blir 20 000 — varit i luften egenhändigt d. v. s. fört ett flygplan. Ilur många procent av Sveriges befolkning är det? En kvarts (% °/o) procent. (Och den siffran är alldeles åt Hälsingland för hög.) Så än finns det jung-fruelig mark att odla. Hur många procent kan det förresten vara som inte åkt tåg? ETT ANNAT FLYGSINNE, som del vore skäl alt odla, vore säkerligen del som kunde ta sig uttryck i litet anläggningar för att de stackare, som lurats skaffa sig flygplan, också kunde använda dem med någon behållning. Hur går det exempelvis till ute i våra samhällen när det mera allvarligt diskuteras flygfält? Ungefär så här? En flygintresserad person eller kanske flera, kanske en flygklubb, går till »myndigheterna» och framhåller »nödvändigheten av att samhället snarast går i författning om utredning av möjligheterna och förutsättningarna för anläggandet av ett flygfält för att bereda samhällets innevånare möjlighet att tillgodogöra sig de möjligheter som flyget ger». »Myndigheterna» lyssnar i de flesta fall. Man vill ju vara modern och framåt, och så utreder man. Förslagsställarna har redan re- 16