Morane-Suulnier MS 571, ett typiskt privatflygplan för turistfärder, affärsresor o. dyl. En fransk motsvarighet till svenska Saab 91 Safir, om vilken den erinrar i åtskilliga avseenden. mellan »flygslagens» undergrupper förskjuts stundom, allteftersom materialen utvecklas, men i stort sett har de alla kvar sin betydelse. Om man emellertid skulle dra’ någon slutsats ur de gångna krigshändelserna, är det väl närmast den, att jaktflyget vunnit i betydelse. Närmast var det finska vinterkriget 1939—1910, slaget om Storbritannien 1940 och det långa, sega slaget om Tyskland 1941—1945, som kan anses grundläggande för en företeelse, som vi skulle, vilja kalla »jaktflygets renässans». Ett typiskt drag i denna är t. ex. den förstärkning av dagjaktflygets styrka med 50 procent, som man nyligen beslutat att sälta i gång här i Sverige. Men jaktflygets frammarsch får inte tolkas så, att exempelvis bombflyget eller de övriga flygslagen, spaning o. s. v. därmed förlorat sitt forna, redan i första världskriget dokumenterade värde. Del är snarare så, att exempelvis bombflyget tack vare teknikens utveckling till större och bärkraftigare plan med ökade räckvidder fått mera interkontinental betydelse och verkan än förr. Det har med andra ord blivit ett i högsta grad strategiskt maktmedel för stormakter, och kan numera sältas in på mycket långa distanser. An så länge kan det fyrmotoriga bombflygets plan av de. amerikanska Superfortresstyperna B-29 och B-50 t. ex., sättas in till verksamma anfall mot mål på omkring 3500 km. avstånd från startplatsen, ungefär motsvarande distansen Nordamerika—Frankrike. När tyngre plan av den nyss färdiga, större typen Convair B-36 sätts i tjänst i större antal, kan man räkna med verksamma, strategiska flyganfall mot mål på nära 6500 km. avstånd från utgångsbaserna. Med den räckvidden når t. ex. ett i Berlintrak-ten baserat bombvapen mål i New York eller Bombay. Del fordras emellertid bombplan med en militär räckvidd av 8000 km. eller däröver för att luftmakten skall kunna sättas in till hel verkan mot alla aktuella mål, i en eventuellt inträffande, ny världsomfattande kraftmätning mellan folk på östra och västra halvkloten. Man kan nog utgå från, att teknikerna både i USA:s och Sovjetunionens vapensmedjor har flygplanprojekl i arbete, som tar sikte på sådana uppgifter, om det också ännu inte försports några närmare detaljer därom. — Nå spaningsflyget då? Med sådan målsättning för bombflyget måste, väl särskilt den strategiska flygspaningen få ännu större betydelse än tidigare? — Alldeles, ja. För spaningsflyget, som tidigare fick reda sig så gott det kunde med rätt så långsamma och omoderna flygplan typer, sådana som praktiskt taget saknade strids-värde, är numera endast det snabbaste och bästa gott nog. Spaningsflyget har härvidlag dels i mycket stor utsträckning försetts med snabba, enmotoriga plan av jaktplantyp, ehuru utrustade med kameror och magnetofoner i stället för beväpning. Sådana plan sätts nu in i vad vi brukar kalla taktiska spaningsförband och för strategiska spaningsuppgifter på vad jag skulle vilja benämna medeldistanser, av omkring 1500—2000 km. längd. För de längst bort liggande spaningsmålen räcker dessa plans aktionsradie dock inte till. För amerikanerna t. ex., som nu på fullt allvar räknar med möjligheterna till ett s. k. globalt och totalt krig, har för de världsstrategiska spaningsuppgifterna konstruerats särskilda fjärrspaningsplan med ett flertal motorer och extra lång flygsträcka. Ett exempel på dessa typer är den nya Republic R-12 Rainboiv (Regnbågen). Den kärran har en spännvidd på nära 40 meter, 4 motorer på sammanlagt omkring 12 000 hk och en längsta flygsträcka på över 7000 kilometer, med extra bränsletank. För inte så länge sedan satte planet ett uppmärk 32