sint kör av miljoner halsar kan till och med en gam i Himalaya reagera. NÄR DET GÄLLER FILM om flyg och flygare måste man vid bedömningen av snedvriden idealisering av figurer och händelseförlopp också komma ihåg ett par andra saker. Flyget är trots sina femtio år en mycket ny företeelse, knappast äldre än filmen själv, och »den flygande människan» är en uråldrig, sägenomspunnen fantasigestalt som tills nyligen betraktats som lika fjärran från det verkligas möjligheter som det tusenåriga rikel — men emotsedd med hart när samma entusiasm. Därför är det naturligt att, när drömmen trots allt blivit förverkligad, man framställer flygaren i ett romantiskt skimmer, som en oförvägen övermänniska vars infall och bedrifter det vore meningslöst för gemene jordbundne vandrare att försöka begripa. Den andra aspekten är atl denna uppfattning om flygaren som övermänniska inte är uteslutande påhittad av icke-flygare. Med mycket få undanlag var de första verkliga flygarna stora divor och publikfriare som aldrig företog en uppstigning utan omständliga, offentliga ceremonier som hade till uppgift att slärka allmänhetens uppfattning atl flygning var lika med hjältemod och de själva hjältar. Efterföljande flygargenerationer växte upp med denna hjältegloria för ögonen och gjorde kanske inte så mycket för atl befria sig från del bleknande skenet även sedan de sett atl mycket av del romantiska skimret var genomfalskl. Under mellankrigstiden blommade denna flygarheroism upp som bäst i USA när de f. d. krigsflygarna etablerade sig i verkliga luftcirkusar och levde rullan i luften i största allmänhet pä etl sätt som vi här aldrig fått uppleva. (Vilkel varde med viss tacksamhet konstaterat.) Den fullständig! ohämmade hängivenhet, varmed del unga Amerika kastade sig in i busflygningens och luftakrobatikens konst torde söka sill motstycke i varje annat land och emottogs naturligtvis med öppna armar av Hollywood som fullgott filmaliskl stoff. Lågflygning, flygning under broar, genom hangarer och under spårvägsledningarna på lG:e Gatan skildras med en skamlös förtjusning som gör en europé betänksam när han väl kommit ut från biografen. Busflygning i olika, raffinerade former förekom rikligen även i våra trakter på det glada trettiotalet men det är med busflygning som med svängandet av pokaler en livlig afton: ingen vill förneka att det är roligt men man annonserar det inte efteråt i ortspressen. När dessutom, som förekom då och då i dessa filmer, den unge hjälten råkar flyga litet för lågt med påföljd att han snabbt måste avföras från rollistan och hans yngre broder med samma oförfärade entusiasm klampar vidare i de avskräckande spåren, då undrar européen om amerikanerna aldrig besväras ens av den minsta mentala baksmälla. Vid en av Englands största (halvmilitära) flygskolor idkades under trettiotalet en sportgren för män, man och man emellan, som inte var lämpad för folk med vare sig för svaga eller för starka nerver. De två deltagarna steg i var sitt flygplan till samma höjd sida vid sida och gick därefter i spin. Den, som sist avbröt spinen vann en omgång öl på värdshuset. Det lär ha varit en och annan, som 130