aldrig fick sitt ärligen förtjänta öl. Sådana historier är ju trots det makabra inslaget roliga och man tycker att den mest öltörstande är en sjutusan till karl, som det kan vara väl värt att låta figurera i en film, men engelsmännen ställer inte upp honom som ett flygareideal. Det är osäkert huruvida de tänker på försörjningen av hans ev. hustru och barn eller om de rätt och slätt uppreser sig mot risken att han inte kan kvittera ut vadet — någon riktig gloria får han emellertid inte. Vi har här i Sverige haft ett filmatiskt utomordentligt tilltalande flygmotiv i det tidiga trettiotalets »flygskola» på Hammars backar vid Ystad, där på en gång fanns övernog av »riddare kring Dannys bord», kärlek av många slag, grevar och luffare, tekniska universalgenier och saboterande nidingar, allt kringsvävat av flygeri av skrämmande slag i en sagolikt vacker natur. Det är emellertid osannolikt att detta motiv kommer att utnyttjas inom den närmaste tiden, ty dels har vi någon form av anständighet kvar och dels lever alltför många samveten ännu, verkande i sådana positioner att de svenska flygarynglingarna lätt kunde få ett dåligt intryck av sina mästare om de fick rätta sammanhanget klargjort för sig på den vita duken. JAG HAR SETT en lång och brokig rad av flygfilmer i mina dagar. När det kommer till att erinra sig detaljer från alla dessa filmer, måste jag emellertid till min skam erkänna att dessa rörliga bilder under tidens inverkan till stor del förvandlats till röriga bilder — det är en skillnad på en bokstav allenast, men kanske ganska väsentlig. När jag nu dröjer vid några enstaka filmer beror det därför främst på att de på något sätt avvikit från genomsnittet, antingen genom att höja sig över medelmåttan eller genom att ligga så nära den absoluta uselhetens botten att man antingen skrattat eller gråtit över dem. För att läsaren inte skall behöva sitta och snyfta över det sista avsnittet av detta kapitel skall jag börja med de värsta först; kommer jag sedan över den psykiska depression som detta rotande i det sorgliga förflutna nödvändigtvis måste dra med sig hoppas jag att så småningom kunna skänka ljuspunkterna i flygfilmens historia en glad och ädel lyftning i slutet. Inbillningens kraft är stor. De av läsarne som inte själva förunnats lyckan att flyga utar annan motor än den naturen bjuder, svävand. Säg minnens I? I »Wings in the dark» gör i mitten på 30-talet paranta Myrna Loy ett kortare gästspel som pilot, vilket lände åtminstone hennes skräddare till ovansklig ära. — Nedan: Här har Errol Flynn till den gripna biopublikens förnöjelse gjort en »perfekt» buklandning i »The damn patroh (i Sverige kallad »Nattens eskader»).