i ett segelflygplan över all jordens härlighet invid en pärlemorskimrande molnsida uppmanar jag atl la all fantasi till hjälp för att föreställa sig vilken sagolik ljusning denna sport kan ge. Ensam med sin Skapare sitter segel-flygaren i sin säkra farkost, i mer än en be-lydelse mellan himmel och jord, sänd iväg till delta av goda och trogna kamrater som med iver väntar honom tillbaka för att få höra vad han sett och upplevt. Dramatiska moment saknas ingalunda som inslag i den skira lyriken: enkannerligen den medfött åskrädde bör känna lätta rysningar vid tanken på att virvla omkring som ett stort men visset löv inne i ett präktigt åskmoln med en hagelstorm ursinnigt piskande mot vingar och vindruta, planet täckt av tumstjock is och flyginstrumenten ur funktion. Den som lider av andtäppa må tänka sig scgelflygaren förd upp till sådan höjd all krafterna tryter honom och han fridfullt somnar in av syrebrist, lämnande den fortsatta navigationen åt en högre makt som brukar väcka honom nog så brutalt några kilometer längre ner, skakande planet i en häx-dans så vild att den kan betyda avbrutna vingar och fallskärmshopp — om han inte hunnit fälla ut störtflygbromsarna innan medve-lahdct försvann. Vill nian åstadkomma en film med spännande situationer ger segelflygningen rika möjligheter utöver de nämnda och var finns den sportgren som kan ge vackrare filmbilder? Segelflygplan, som lekande svävar mellan molnen är oförglömliga syner. Till och med de goda odalmännen i Västergötland, som ofta använder ett profant språk om en segelflygare landar i deras veteåker, njuter av att se de stora fåglarna i luften: deras omdöme är därvidlag kungsord, det är inte ofta de hemfaller ål lyriska utgjutelser i andra fall. För några år sedan förspordes det i segel-flygarkretsar att en svensk segelflygfilm var i görningen och förväntan var stor inför premiären. Äntligen skulle allmänheten få uppleva något av allt detta underbara, entusiasmeras och kanske stödja och hjälpa segelflygarna till en god fortsättning. Filmen hette »örnungar». I BLÅÖGD OPTIMISM besökte jag första föreställningen tillsamman med min då vördade vän Peter Riedel (silver-C nr 7, guld-C nr 39) för atl med patriotisk stolthet avnjuta mästerverket. Sällan har jag å mitt lands vägnar skämts så inför en film som efter denna. Icke en enda möjlighet att göra en riktig film hade utnyttjats: resultatet var beklämmande. Av den stilfulla segelflygaranda, som trots allt existerar, hade man lyckats åstadkomma en blöjaktig blåvingementalitet, som, interfolierad med hurtfrisk jargong och något gårdmusikanteri, var en personlig förolämpning mot envar som ägnat sig åt segelflyg. Icke en enda riktig segelflygbild fanns att se och andarna krälade lika flitigt i stoftet som flygplanen. Det var synd om lilla Alice Babs, som säkerligen älskar segelflyget, att behöva medverka vid tillkomsten av detta bottenpekoral. Nästa svenska segelflygfilm hoppas jag att Arne Sucksdorf gör. Den, som kan filma trutar (fåglarna, som heter så, menar jag) som han har gjort, kan också ge full rättvisa åt de stora mänskofåglarnas flykt. Nu är det värsta sagt och den största bedrövelsen undanstökad. Om svensk flygfilm i övrigt är inte mycket att säga; den har hållil en förhållandevis hygglig standard, ibland renlav god. »Tre söner gick till flyget» hör obetingat till det senare slaget och gav en ganska verklighetstrogen bild av hur förhållandena kan gestalta sig. Den, såvitt jag förstått, förnämligaste svenska flygfilmen genom tiderna har jag tyvärr aldrig fått se. Dess titel är »En dag vid X-te Flygflottiljen» (numret på flottiljen hemligstämplat av diskretionsskäl) och den avhandlar mycket riktigt en fänriks dag vid sagda flottilj. Manusförfattaren och regissören har skildrat åtskilliga hjärteknipande scener ur den: redan den unge energiske fänrikens uppvaknande på morgonen måste ge en god bild av hur det verkligen går till på sådana ställen. Fänriken häver sig upp i sängen för att tysta det otäckt väsnande väckaruret och rå- 132