gct. Filmen som sådan var välgjord till alla delar; skådespelarna och fotot förstklassiga, regin oklanderlig. Det pinsamma låg för mig endast i att den skildrade rena sanningen. Krig är dårskap, jämmer och elände, det är alla överens om. Men att dårskapen och del egna eländet skall behöva vara så stort att det resulterar i en så tragisk propagandagest som detta påfund av general Doolittle, genomfört med yttersta och bittraste konsekvens till så ringa »nytta» i hänseende till uppoffringarna, det är i sanning bedrövligt. Del är föga rekommenderande för upphovsmannen att han md-nade propagandavärdet av dessa trettio sekunder motsvara offren. Även högre militära instanser i USA kunde gärna tänkt över saken ytterligare innan gesten utfördes: det må ligga något propagandavärde i att en husfader skickar fram sin son för att sparka busen på skenbenet för att sedan försöka rädda sig så gott det går, men värdet kan inte vara stort och det är föga smickrande för husfadern själv. Av krigets sista skede, stormbombningarna av Tyskland, gjorde amerikanarna emellertid en glänsande, helt dokumentarisk film om en flygande fästnings och dess besättnings upplevelser före och under etl uppdrag mot en ubåtsbas. Filmen hette »Memphis Belle» och var helt och hållet inspelad under krigsförhållanden, alltså rent dokumentarisk. Skådespelarna hade minst tre yrken: ett civilt, ett jobb att göra i tjänsten och just då också ett att göra framför kameran. Det sista var absolut inte deras sämsta prestation. Del var helt vanliga amerikanska pojkar, sådana vi såg här i hundratal under kriget, härdade i luftvärnseld med åtskilliga uppdrag bakom sig. Inga professionella skådespelare kunde gett en mera äkta bild av flygets kamratskap med dess febriga Några få ao flygfilmens populära stjärnor har verkligen själva kunnat flyga — liksom under kriget en och annan av filmens storheter (Robert Taylor exempelvis) tjänade sitt land i flygets uniform. Till den förra kategorien hörde tyske lustigkur ren Heinz Rühmann, som är (d. v. s. var) en passionerad sportflygare, och gamle Wallacc Beerg, som de femton sista åren au sitt liv till-bragte åtskilligt av sin lediga tid vid spak och ratt. Hans sista plan, som ses på bilden nederst, var en välutrustad Stinson; den populära Metro-Goldwyn-Mayer-stjärnan var dessutom lycklig innehavare av en transport pilot's license -, d. v. s. ett respektabelt H-cerlifikat. Dubbelt tragiskt var det för chosefria och rara Alice Habs-Nilsson att behöva medverka i Svea-Films Örnungar, eftersom hon själo har sitt ('.-diplom i en liten ask och upplevat segelflygets verkliga tjusning.