verkligen var. Den gav åskådaren del moderna krigets skönhet och hela dess djävulska bitterhet i elt nötskal. Ty hur vackert det än kan vara för ögal med de linjerena flygplanens färd mot den blå himlen så reser sig det uns av världssamvete, som finns i varje mänskas själ, mot hatet och dödandet som är bakgrunden till den vackra bilden framför ögat. An-toine de St. Exupéry och unge Richard Hilary, flygare och människor av yppersta slag, har från förarstolen setl och skildrat mänsklighetens tragik så som endast de kan, som lidit mycket i kampen mot en fiende, av större ondska än kött och blod allena är mäktiga. Jag kan bara föra deras budskap vidare: vi måste för världens frälsnings skull med all makt söka förhindra att sådana flygfilmer som »Memphis Relle» någonsin skall kunna spelas in. Det kommer inte finnas någon publik för en ny sådan film. En utdöd och ödelagd värld går inte, på biografer. Mänskosläktet kommer alt försvinna från jordens yla i sinom lid sin egen hjälp förutan. Det är hög lid atl vi börjar se om vårt hus innan det rasar samman. Jag är glad att det är två flygare som så klart har sett inte bara var det onda sitter utan också möjligheten till en räddning ur det hotande ragnarök, den möjlighet som varje enskild människa för sig måste gripa lag i som den drunknande griper efter halmstrået. Jag är glad att det är två flygare; de kan inte misslänkas för alt tala i egen sak och de använder ett språk som läsaren förstår. JAG TRODDE INTE, när jag började skriva denna ’ stort sett gladlynta historia om flygfilm, att slutet pä historien skulle bli så allvarligt. Men i dag, den 14 maj Anno Domini 1948, är jag lika rädd för mänsklighetens framtid som professor Urey för atombomben i hans berömda tal. Min förhoppning är bara att framtidens flygfilmer kommer att vara av Heinz Rühmanns eller Walt Disneys slag och inte autentiska krigsfilmer. Om vi slipper dem skall jag lill och med ha ett vänligt ord lill övers för »örnungar», det lovar jag. Charles Birch-lensen. Modellbygge duger som hobby även för en filmstjärna: James Stuart i en effektfull fotostudie Jrån Metro-Goldwyn-Mayer. 139