Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Slägtskapet och personlighetsbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 55
första djurformerna voro sannolikt de encelliga djuren, bestående
endast af en säck försedd med en öppning. Dessa utvecklades sedan
så småningom till blötdjur, stråldjur, leddjur och slutligen till
däggdjur. Det är klart, att jordlagren bevarat endast en obetydlig del af
de djur, som bebott jorden, i det att det varit undantagsvis som några
blifvit begrafna så långt ned, att icke deras ben fullständigt
förmultnat. Derför är det icke, ännu åtminstone, många fall då man
kunnat uppvisa, hur ett nutida djurslag uppkommit, eller med andra
ord huru dess närmast föregående stamfäder sett ut. Särskildt de
lägre djuren, hvilka icke innesluta en hård benstomme, hafva i de
flesta fall förmultnat utan att hafva lemnat något spår efter sig. Som
exempel på ett djur, hvars stamfäder äro bekanta sedan tertiärtidens
första tid (eocen-tiden) må nämnas hästen. De nu lefvande djuren
äro sålunda en fortsatt länk, en högre utveckling af de föregående som
försvunnit och sjelfva menniskan är en fullkomnad utveckling från
någon närstående djurform, naturligtvis från de menniskolika aporna,
hvars mellanformer f1ör alltid försvunnit.
Denna omändring skedde naturligtvis mycket långsamt och nästan
omärkligt under en oändlig tidslängd. Och man får ej heller tro att
alla former och arter af samma slag undergingo en dylik förändring,
utan endast de, som genom inverkan af klimat, eller andra yttre
omständigheter kommo att antaga en högre riktning, emedan vi uti
motsatt fall ej skulle haft några lägre växt- och djurformer i behåll, som
ej nu hade ännu högre utvecklat sig. Det var således några, som
utvecklade sig, medan de andra dogo bort eller kvarblefvo på sitt förra
utvecklingsstadium.
Men det var ej blott i forntiden, som dylikt ägde rum, utan liknande
utvecklingar fortgå än i dag och komma att fortgå måhända i
oändlighet. Våra kulturväxter och husdjur bevittna detta naturens
sträfvande att ständigt utveckla sig till en högre fullkomlighet, liksom man
äfven ser, att olika klimat hafva närstående djurformer, som visa
tydliga öfvergångar till en annan art och som i tidernas längd ännu mer
aflägsna sig. Äfven menniskan förändras och skall blifva både skönare
och mer andligen utrustad än hon nu är, derigenom att kulturen lyfter
och förskönar henne eller åtminstone vissa slägten och individer, som
sålunda fortplanta en högre mensklighet.
På detta sätt har naturen utvecklat sig till hvad den nu är, icke
genom nya skapelser, då de äldre lefvat ut sin tid och försvunnit, utan
genom arternas föränderlighet och stigande utbildning. Om man
tycker att detta är förunderligt eller nästan en orimlighet, emedan
man icke ser det, så torde man besinna att det är lika besynnerligt,
att en hel ek, med stam, bark, grenar, blad, blommor och frukter
eller menniskan med hela sin fina och komplicerade sammansättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
