Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Slägtskapet och personlighetsbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 MENNISKAN
i sin första individuella tillvaro utgjordes af en liten cell. Men just
emedan vi dagligen se exempel derpå, så betänka vi icke denna
naturens lika förunderliga utvecklingsförmåga.
Men utom dessa egenskaper, som känneteckna de särskilda
familjerna, slägterna och arterna, har hvarje enskild menniska, hvarje djur
och planta särskilda egendomliga egenskaper, hvilka göra dem till en
varelse för sig eller en individ. Hos menniskan är individualiteten
utbildad till sin yttersta grad, så att hvarje enskild person har sitt eget
utseende, sin röst, sina böjelser och sina anlag, som göra honom till
sig sjelf och ingen annan.
Äfven särskilda folkslag och nationer tillhörande samma ras hafva
under tidernas längd medelst gemensamma vanor, lefnadssätt och
samhåallsinrättningar afsöndrat sig från andra och erhållit sina egna
typiska kännemärken. Men den, som likval icke tror, att
individualiteten äfven finnes inom den öfriga lefvande naturen, och deraf drager
oriktiga slutsatser, såsom fallet ofta varit med teologerna, synes
sakna kunskap om den verklighet, han yttrar sig om.
Hos de högre djuren finnes en ganska tydligt utbildad
individualitet, så att t. ex. en häst eller en hund ej blott har sina yttre
individuella kännemärken, utan äfven sitt eget lynne, sina böjelser och sina
vanor, som göra att det är just den hästen eller den hunden och ingen
annan. Lägre ned finnes troligen samma individualitet, äfven om den
är mer omäarklig för vårt öga och våra forskningar. En svala
igenkänner sin maka bland tusentals andra svalor, liksom biet sin vise
och sin bikupa, hvilket bevittnar, att äfven de lägre djuren igenkänna
hvarandra på individuella tecken, som för oss äro omärkliga, liksom
mycket annat, som omöjligt kan upptäckas, ej ens under
förstoringsglaset. ;
Men då det hos den öfriga naturen synes vara af föga eller ingen
vigt, om individen försvinner, åtminstone efter vårt sätt att se och
döma, så är detta ett omvändt förhållande hos menniskan, der
individen har en högre betydelse, emedan den bebos af en ande, som är
öfver förgängligheten. Personlighetsbegreppet och den enskildes rätt
till lika delaktighet med alla, är en af mensklighetens yppersta, mest
naturliga, om också först i senare tid uttalade och ännu ej
fullkomligt erkända hufvudläror. Derför heter det också ganska riktigt i
Skriften: “I aren mycket mera värde ån många sparfvar.”
Men bland naturforskarne har den frågan stundom aäfven uppstått,
huruvida det inom de lägsta organismernas verld kan sägas vara någon
personlighet, någon egentlig individualitet eller ej, af den orsak, att
man ser, hurusom en viss benägenhet finnes till metamorfoser för hela
stånd och generationer, likaväl som för deras enskilda utvecklingar.
Hos bislägtet har hvarje bi väl sina egna förvandlingar, men meta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
