Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Slägtskapet och personlighetsbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 57
morfosen går äfven successivt för hela svärmen, så att den om våren
först föder könlösa arbetsbin, så fullkomliga hanar, och slutligen en
hona eller vise, såsom den högsta utvecklingen.
Vi hafva förut omnämnt, huru en enda parning hos bladlössen verkar
på flera generationer af mor, dotter och dotterdotter, så att sex ända
till elfva leder härigenom kunna uppkomma. Men slutligen stannar
utvecklingen med fullkomliga hanar och honor, såsom slägtets högsta
typer, hvilka fortplanta sig och lägga ägg för ett kommande år, då
dylika generationsserier ånyo uppenbara sig.
Och hos maneterna, hvilka ur ägget börja sin lefnad som ett
simmande infusionsdjur, som vidare utvecklar sig samt skjuter knoppar
och grenar, sönderdelas djuret slutligen i ringar, hvardera med sina
strålformiga utskott, och utgör således först ett helt stånd, som är
sammansatt af flera djur. Ty dessa ringar lösgöra sig slutligen från
hvarandra och blifva fullkomliga individer. Ett enda ägg blir här
sålunda först ett stånd med sin gemensamma metamorfos, och derefter
sönderdelas det i särskilda djur, som hvar för sig äfven genomgå sina
utvecklingsgrader.
Förhållandet är visserligen så; men dortin kan ej bisvärmen,
bladlössgruppen och manetståndet, lika litet som det ofödda fostret, räknas
för en fri och sjelfständig individ, utan individen är hvart och ett af
de fullbildade, ehuru mer eller mindre fullkomliga djuren, som har
lif och tillvaro i sig sjelf. På samma satt är hvarje växt tillsammans
med sin rot, sitt stånd och sin fröredning en individ för sig, den må
nu hafva uppkommit genom en refva, ur en sönderdelad rot, af en lök,
luftrötter, sättqvist, eller på hvad sått den också utbildat sig till ett
organiskt helt.
Äfvenledes är det klart, att växtens individ kan hafva sina organer
af flera rötter, stammar, grenar, blad, knoppar och blommor, liksom
djuret har sina ben, sina armar, sitt hår och sina tentakler. Men lika
svårt, som det är för oss att bestämma, huruvida växterna hafva
någon viss sensation och kaånsel eller ej, hvartill företeelser visst icke
saknas i blommornas och bladens retlighet, lika fåfängt kunna vi
förneka, att djuret har en själ, ehuru vi ej tro, att den är
sjelfmedvetande, hvilket vi dock ej kunna afgöra, emedan det ligger utom den
egentliga erfarenhetens område. Det veta vi dock, att djuret har
ingen skapande ande, som här mer och mer kan utveckla sig till allt
högre fullkomlighet. Men täånkaren måste äfven tillerkänna djuren
och allt lefvande en odödlighet, hvarför det icke med fullt skäl kan
sägas, att “ensam, utan like, menniskan framstår och till dubbelt rike
jord och himmel tar.”*)
—
*) “Elden” af Tegner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
