Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Kvinnan och äktenskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 MENNISKAN
Om könsförhållandet bland djuren veta vi, att en del lefva parvis
och andra åter i månggifte, samt att hane och hona vistas
tillsammans och äro hvarandra vanligtvis behjelpliga att uppfostra ungarna,
ehuru detta likväl hos många arter blir endast moderns lott; men
sedan ungarna blifvit fullväxta, åtskiljas gerna föräldrarna.
Ett annat år kan det handa, att de hvardera utvälja sig andra
makar. Och i den fria natuten finnas dessutom alls inga förbjudna
leder, utan modern tar sin son, fadern sin dotter och brodern sin
syster utan vidare betänklighet. Hvarken blodsband eller svågerskap
kommer sålunda i fråga vid djurens kärleksföreningar. Djuren hafva
derjemte sin bestämda kärlekstid ordnad af den eviga visheten så, att
den inträffar vid en sådan tid af året, att då ungarna senare
framfödas, detta inträffar just under den årstid, då det är lättast att åt
dessa skaffa uppehälle. I vårt klimat infaller den således under höst-
eller vårdagarna eller vid sådan årstid, att sommaren kan begagnas
för uppfostringen. Och till följd deraf kan den fysiska kärleken hos
djuren aldrig leda dem till öfverdrift.
Hos menniskan deremot är det i allmänhet ej brukligt, att
föräldrarne åtskiljas, sedan barnen flugit ur boet. Och man har äfvenledes
uppstält en hel rad af förbjudna leder, rimliga eller orimliga, “hvilka
med hvarandra ej äktenskap bygga må,” hvarvid man lika mycket
rådfrågat sig med godtycket som med naturens befallningar.
Föreningen syskon och narmaste blodsförvandter emellan torde endast af
det skäl böra undvikas, att det påstås, att en fortsatt beblandning af
närmast beslägtade leder skulle försvaga slägtet både i andligt och
kroppsligt hänseende, ehuru detta ej ännu framstått som ett gifvet
faktum, utan borde ännu närmare undersökas. Men en sak må anmärkas
att de rättroende, som anse, att Gud har förbjudit förening t. ex
syskon emellan, göra dock Guds oföränderlighet om intet, då han den
ena tiden tillstädjer och den andra tiden förbjuder ett och samma
förhållande, alldeles som det går med befallningen i den omvexlande
menniskoverlden.
Ty då dessa ortodoxe antaga, att menniskorna häarstamma från ett
par, nemligen 1:sta Moseboks Adam och Eva, så måste ju deras barn
hafva äktat hvarandra. De kunna ej heller förneka, att patriarken
Abraham hade sin halfsyster Sara till hustru,utan att detta räknades
den israelitiske stamfadern till last eller ens till den ringaste förseelse.
Sammanlefnaden och föreningarna emellan könen äro ej hos
menniskan så lagbundet ordnade som hos djuren utan mera hänvisade till
hennes eget fria bestämmande. Derför är hennes så kallade
äktenskapliga förhållande olika hos olika folk och under olika tidehvarf. I
Europa, med Turkiet likval undantaget, liksom hos alla kristna
folkslag är engiftet ej blott ett bruk,utan ett moraliskt påbud, då deremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
