Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Kvinnan och äktenskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 . MENNISKAN
stället att som fordom vara sin faders stolthet och sin moders gladje,
blifva de nu en börda, som är för tung att uthärda, och i brist på
uppfostran måste de lemnas till spillo åt förnedringen och samhällets
barbari*).
Ännu längre har man gått i vansinnighet derigenom, att man med
hänseende till födelsen gjort några barn till äkta och nagra till oäkta,
eller med andra ord gjort en klass-skilnad emellan äkta och oäkta
menniskor, något som är emot naturen och dess heliga anordningar. Ty
den ena menniskan födes lika mycket äkta som den andra, med
enahanda både kropps- och själsförmögenheter, och alla tillkomma genom
samma skapande naturprocess. Dessa olyckliga barn, hvilka födas
utom det vigdas och de presterliga kontrollernas område, har man
kastat med förakt ut i verlden eller hänvisat endast till moderns
omvårdnad, som äfven tvingas till andra förnedringar, utom straffet att
få ett barn att försörja. Och som dessa barn vanligen komma att lida
vanvård genom dålig uppfostran, så händer det, att staten ofta nog
får dem på korrektionshuset, i stället för att den borde taga hand om
dem i deras spädare år, för att sålunda rädda dem undan en
förbannelse, som egentligen samhällets försumlighet kastat öfver dem.
Äfvenledes är det klart, att ett fritt äktenskap, der båda fordra och
båda gifva, der kärleken förenar och der inbördes aktning dagligen
tillväxer, är det enda rätta och det mest naturliga, derför att både
man och kvinna då rätta sig efter hvarandra och söka att vinna
hvarandras mest förtroliga tillgifvenhet. Rent olyckliga äktenskap skulle
härigenom förekommas, då den ene icke kunde tvinga den andra att
vara hos sig och fortsätta trätolifvet. Men det gifves något annat,
som förenar menniskorna, än just det flyktiga behaget, det torde hvar
och en veta, som har barn, hvilka äro en mäktig föreningslänk, och
som till sin maka bär en kärlek, hvilken ej försvinner, om ock de
endast af olyckliga, sociala institutioner,utan kan vara en följd äfven
deraf, att folkmängden är för stor i förhållande till de näringsmedel
som stå den till buds. Att vara fruktsam och föröka sig är visserligen
ett enkelt naturbud, som förf. säger, ty så bjuder lusten, men det bör
icke vara ett menskligt bud, ty menniskan har fått den kännedom om
naturen, att den är långt frikostigare med födda individer af hvarje
slag än underhållsmedel åt samma slägte, och att den öfverhufvud icke
alls bekymrar sig om de födda individerna, och det är ett misstag att
föreställa sig, att naturen är särskildt kärleksrik mot menniskan och
menniskans barn. Med afseende på framfödandet af barn bör det
menskliga budet lyda: “Föd icke flere barn än du har utsigt att kunna
väl uppföda och uppfostra. ” Och detta bud är härledt ur kännedomen
om naturen. Utgifvaren.
*) Varen fruktsamme, föröken eder och uppfyllen jorden, är Guds
första bud i Mosaiska urkunden och gifvet i sjelfva paradiset.
Hvilken kontrast mellan detta naturens enkla bud och menniskans
belägenhet i våra dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
