Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Familjelifvet och samhällsbildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN -193
som en stor nåd att få kyssa den väldiges fot eller vidröra hans
klädefåll. Men hos mongolerna har man gått så långt i vansinne, att man
ej en gång får uttala despotens namn eller stundom ej veta hvad han
heter, förrån han är död. Äfvenledes väljer han sig sjelf efterträdare,
hvilken likaledes måste förbli okänd för folket, ända till dess
dödsbudet kommer till despoten, som egentligen borde vara odödlig. Men
i den nyvalde anses en gudomlig kraft hafva tagit sin bostad genom
den öfvernådiga utnämningen.
Nog af man ser, att det efter hand i verlden Kar blifvit en sed att
regera samt likaledes en sed att låta regera sig och att nedstiga på
underdånighetens trappsteg med de djupaste förödmjukelser. Och på
samma sätt som krigen, mestadels föranledde af vinningslystnad och
eröfringsbegär, hafva fortfarit genom hela verldshistorien, så har detta
i system satta bruk att utrota hvarandra icke medfört andra fördelar
än folkbrist, ödeläggelser, elände och ett barbariskt nationallynne.
Att göra ett folk krigiskt och uppamma dess ungdom för
soldatlifvet, är att arbeta på barbarismens fortskridande och att ingjuta i
folket en helt annan anda än kärlek, Ijufhet och frid; men detta har
legat i maktens intresse från dess första tillvaro på jorden. Och ännu
i dag ser man, huru jordens regenter öfverbjuda hvarandra i
rustningar och underhållandet af arméer, äfven i de fredligaste tidehvarf,
för att utarma folken, tömma statskassan, sätta sig i respekt mot
hvarje friare rörelse och kringskara folkets rättigheter med vapenmakt.
Dock må detta onda icke ensamt tillskrifvas de maktägande i
verlden, utan hufvudsakligen folken sjelfva, som stått på en så låg
utvecklingsgrad, att de icke förstått sitt eget intresse, och derför arbetat
dem makten i händerna, gifvit dem lösa tyglar, och sjelfva stiftat
eller låtit dem stifta lagar, oriktiga till sitt innehåll och orimliga att
efterlefva, lagar, genom hvilka folken så insnärjt sig sjefva i
labyrinter af påbud, paragrafer och förordningar, att de helt och hållet
suttit inspärrade, utan att ens äga en ariadnetråd till vägledning ur
en dylik helvetes-labyrint. Om man för den skull med eftertanke
studerar menniskans politiska historia eller, som den med andra ord
kallas, verldshistorien, så skall man snart finna, att denna
hufvudsakligen är ingenting annat än våldets och listens historia, en egen,
men ganska sorglig verldskrönika, i hvilken våld, ränker, dårskap,
fördom, vidskepelse, list, svek och illfundighet fört herraväldet om
hvarandra. Detta är sannolikt hufvudsumman af verldshistoriens
filosofi.
Man liknar visserligen historien vid ett verldsdrama, i hvilket man
förmodar, att vissa tragiska knalleffekter måste förefinnas för att
förhöja det teatraliska i händelsernas gång, samt för att genom
skräckscener och blodiga offer komma till försoning med menskligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
