Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Uppfostringsverket och budorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 205
“Tank på att du helgar hvilodagen!” heter det vidare. “Sex dagar
skall du arbeta och göra alla dina gerningar; men på sjunde dagen är
Herrans din Guds sabbat, då skall du intet arbete göra, icke heller
din son eller din dotter eller din tjenare eller din tjenarinna, eller din
oxe eller din åsna, eller främlingen, som i dina portar är, på det att
din tjenare och tjenarinna må hafva ro så väl som du.” Man ser
häraf, att detta bud befaller att arbeta i sex, men hvila sig från arbete den
sjunde dagen, fastän Luther borttagit den del af budet, som anbefaller
arbete under de sex dagarna. Likväl bestämmes det icke, att sjunde
dagen ensamt skall helgas åt gudstjenst, och hos de äldre hebreerna
firades den med lekar, glädje, gästabud och andra oskyldiga tidsfördrif.
Detta bud, hvarpå Nya Testamentet fäster mindre vigt, — det heter
der uttryckligen, att det är lofligt att göra godt på sabbaten, — är
egentligen blott en civilstadga hos de folk, som hafva helgdag. Ty
man kunde ju lätt tänka sig en stat, som bestämde att antingen icke
alls hafva någon hvilodag eller att densamma öfverlemnades åt hvars
och ens godtfinnande. Ett bud om hvilodagens helgd här vore en
fullkomlig öfverflödighet. *) Ej heller synes det vara ett moraliskt bud
att anbeafalla arbete, ty arbeta måste man i alla fall, så framt man
vill existera. Och den, som har det annorlunda, må ju vara fri från
arbete, om så lyster honom. Men en nödvändighet måste det ändock
vara med något slags hvilotid, emedan menniskorna i meotsatt fall
rent af skulle slita ut sig shi.a och hvarandra.
“Du skall ära din fader och moder, på det du skall länge lefva och
att dig må väl gå i landena, som Herren din Gud dig gifva skall,”
heter ett annat bud, hvari de sista orden aro mer att anse som ett
poetiskt tillägg än såsom ägande någon praktisk betydelse. Ty, i
förbigående sagdt, hade israeliterna hvarken någon arfs- eller bördsräatt till
det landet de gingo att intaga, och i hvilket Abraham samt hans son
och sonson bodde som främlingar, betande sina hjordar i de
kananeiska nejderna. Landet hade sina egna inbyggare, och israeliternas tåg
kan anses endast som en invandring af en stam, hvilken med svärdet i
hand undanträngde eller nadgjorde landets fredliga folk, hvarför en
*) I Nya Testamentet påbjudes ingen helgdag och Paulus varnar för
upptagande af judiska bruk af nymånader och sabbater (Gal. 4:10;
Col. 2, 16) De kristne, synnerligast judekristne, upptogo således
sabbatsfirandet från judarna, men detta ändrades sedermera så, att
man sammanträdde till andakt och hön om söndagen, uppståndelsens
dag, i stället för om lördagen. Likväl synes man ej hafva hållit
söndagen eller hvarje söndag helig förrän i en senare tid, och kejsar
Constantinus berättas hafva 32 l påbjudit att solens (Apollos) dag skulle
hållas helig, med undantag för landtliga göromål, som äfven då fingo
förrättas. De som skrika så mycket på söndag ens helgd efter det
gamla fariseerbruket, hafva hartill intet skäl att uppvisa hvarken från
skriften eller den första kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
