Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Gudaläran och prestlisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 219
Inbillningen skapade alltid något öfvernaturligt, fantastiskt i
föranderliga gestalter. Man såg lifvet och dess yttringar, men kunde
icke begripa dem, och hela den yttre naturen med all sin skönhet, sin
rikedom och sina omvexlingar kom sålunda att gifva anledning till de
mest barnsliga och vidunderliga föreställningar, allt i följd af
inbillningens liflighet. Men då man ser ej endast lifvets och naturens
skönhet, men derjemte allt skönts förgängelse, och då derjemte i hvarje
menniskosjäl ligger en medfödd aning om ett högre väsen, så är det
icke underligt, att man äfven kom att tänka sig en öfvernaturlig makt
och i fantasien skapa sig ett högre land än jorden.
Ostridigt var solen, såsom dagens lysande, värmande och lifgifvande
stjerna, som hvarje morgon pånyttfödde den slumrande jorden till
glädje och rörlighet, det naturföremål, som väckte menniskans
förnämsta uppmärksamhet och som först kom att betraktas som ett högre
väsende, hvilket dagligen besökte jorden med sin kärlek och sin
väalgörande kraft. Att solen var menniskans första gud, som i denna
tidernas början hade sina talrika tillbedjare, synes ej blott vara helt
naturligt, utan är äfven historiskt ådagalagdt. Men tider kommo, då
man ej längre fann sig belåten med solen till sin gudamakt, hvarför
man skapade sig en högre personlig, menniskolik gud, som hade
makten öfver så väl solen som andra naturkrafter som t. ex. åskan och
stormen.
Ty allt eftersom någon inbillade sig ett och den andra ett annat fick
man tid efter annan en hel himmel, olymp eller hvad man kunde
behaga benämna den, med gudavarelser, utstyrda på menniskovis, hvilka
man på olika sätt sökte att visa sin vördnad, för att vara i deras åtanke
och tillvinna sig deras tillgifvenhet. Ty så snart menniskan fick någon
egendom och hade hunnit att förskaffa sig något, hur ringa det än
var, en fisk eller ett villebråd, så ansåg hon sig skyldig att erbjuda det
förnämsta deraf åt sitt öfverväsende, för att derigenom förskaffa sig
en hjelp ofvanifrån vid alla sina mer eller mindre märkvärdiga företag.
Man gjorde bål på höjderna, man bygde stenaltaren, man offrade så
väl förstlingen af sin fångst som förstlingen af sina hjordar. Och ju
högre lågan eller röken steg uppåt, desto mer blef man tillfredsstäld,
emedan man trodde sig härutinnan se ett ganska tydligt tecken till ett
högre välbehag och att en söt lukt eller ett stekos hunnit ända upp till
de fina näsorna vid öfvergudens tron. Snart uppstodo äfven lagstiftare
och prester, för att taga vård om folken samt om deras politiska och
andliga angelägenheter. Det fans alltid någon slug man, som var mer
fördomsfri åän de andra, och som hade lust att bemäktiga sig ett
öfvervälde, och som derför framträdde för att stifta lagar och rättesnören
till efterlefnad bland folket samt för att ordna dettas gudalära och de
yttre ceremonierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
