Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Idealet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 403
allmänhet ömsa tänder, hjortslägtet årligen fäller sina horn och sin
hufvudprydnad, däggdjuren sin hårbekladnad, fåglarna sin fjäder,
ormarna sitt skinn och kräftorna sitt skal. Ty detta förhållande är
normalt och sker så, att annat af lika beskaffenhet genast är i
beredskap, tillväxt och fortskridande. Utan härmed menas det yttre våldet
på naturen, då man t. ex. hugger stjerten af en ödla eller förderfvar
nageln på en menniskohand. Vi veta ju, att i dylika fall nya organ
kunna utväxa i stället genom naturens försonande kraft.
Hos menniskan finnes dock en ännu högre försoning, som läker alla
tidens,alla hjertats, alla lidandets sår, till och med brottsligheten och
cförrätterna. Och denna försoning är kärleken, den skönaste Guds
gåfva i sorgens och olyckornas verld, och som ofta omskapar sjelfva
ödemarken, fattigdomen och den menskliga förnedringen till ett eden
i trädgården, så gömde sig Adam och hans hustru undan för hans röst,
af blygsel öfver att de voro nakna, hvilket de först kommit underfund
med, sedan de smakat frukten. Liksom det skulle vara ett brott att
gå utan kläder, hvaröfver naturfolken ej hvarken blygas eller förstå
att genera sig Vidare heter det, att Gud sade till ormen: “emedan
du detta gjort, vare du allena förbannad bland alla markens djur, så
tama som vilda. På din buk skall du gå och stoft skall du äta i alla
dina lifsdagar. Och fiendskap skall jag sätta emellan dig cch
kvinnan, och emellan din afföda och hennes afföda. Den skall hugga efter
hufvudet på dig, och du skall hugga efter hälen på henne.” Här talas
således om tama djur, oaktadt dylika ej då kunnat eller behöft att
tämjas, och det är endast ormen som förbannas. Och att ormen
lefver af stoft, är icke heller enligt med nuvarande förhållande, ty
ormarna äro rofdjur och lefva af andra djur, insekter etc. Menniskan
hatar val ormar liksom andra skadedjur, men alla ormar äro ej giftiga
eller kunna försvara sig med bett. I öfrigt ser man, att detta språk
(3: 15) ej innehåller någon profetia om Kristus, då det rätt öfversättes.
Till kvinnan, heter det, sade Gud: “mycken vedermöda skall jag
pålägga dig, då du hafvande varder. Med smärta skall du barn föda, och
till din man skall din åtrå varda; och han skall herska öfver dig.”
Och till Adam sade han: “efter du lydde din hustrus röst m. m., så
vare jorden förbannad för din skull. Med vedermöda skall du äta dess
afkastning i alla dina lifsdagar. Och törne och tistel skall hon
frambringa åt dig, och du skall äta markens örter. I ditt anletes svett
skall du äta ditt bröd” m. m. Det är dock ej blott kvinnan, som föder
sina barn med smärta; däggdjurens till och med fåglarnes
födselarbete är smärtsamt på lika sätt. Och åt den, som odlar jorden,
frambringar hon icke törne och tistel, utan rika och härliga skördar,
åtminstone i alla milda klimat. Vi anse det således ej sannolikt, att
naturens herre kunnat uttala dessa stra ffdomar, lika litet som att han
personligen vistats bland de första menniskorna; men vi kunna lätt
föreställa oss, att berättaren trott det vara ett Guds straff, att ormen
ej fått fötter, att kvinnan har förlossningsplågor och att mannen får
arbeta och försörja sig med besvärlighet. Vid de anförda orden hafva
vi följt prof. Lindgrens öfversättning af Moseböckerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
