Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Döden och odödligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 MENNISKAN
intelsens lära predikas af många filosofer, som säga, att visserligen
slägtet, men ej den enskilde, är odödlig, och att menniskoanden ar en
genom kroppens organer utvecklad själskraft, som ej utom dessa
organer kan existera och som med dem försvinner till sitt intet tillbaka,
utan att ens af lifvet kvarlemna så mycket som en dröm. *)
Denna lära är den ömkligaste och mest tröstlösa under solen,
alldenstund man skulle vara kommen hit utan mål och utan bestämmelse,
endast för att omvexlande lida och glädjas samt slutligen försvinna.
Och det var på en dylik lära som den epikureiska lefnadsåsigten
*) För fysiologien, som ur blott materiel synpunkt betraktar
menniskan, har det visserligen allt sken för sig, att menniskan till både
kropp och själ utgör ett harmoniskt helt, som ej synes kunna åtskiljas.
Sjalen födes med barnet och utvecklar sig i samma mån som kroppen
utvecklas, är liksom kroppen späd, barnslig och vek i barndomen, yr,
glad och sprittande i ungdomsåren, och båda aro stadgade och liksom
till full mognad komna i mannaåldern. Småningom aftaga både
kropp och själ, blifva liksom stela och slöa för alla intryck. Och
liksom kroppen förlorar sin styrka och spänstighet, blir styf, hårdnad
och förbenad samt mister sin nervretlighet, hvarigenom lukt, syn och
hörsel förslöas, så blir äfven själen mer och mer slö samt är mindre
känslig för intryck, hvarjemte förståndets skärpa aftager; tanke och
förnuft blifva liksom enfaldigt barnsliga, minne och inbillningskraft
aftaga och nästan försvinna, och till slut blir kroppen liksom en
förtorkad mumie och själen nästan omärkbar, till dess alltsamman
utslocknar såsom en matt lampa, der ingen olja är kvar. Äfven under
lifvets bättre åldrar äro kropp och själ så beroende af hvarandra, att
då den ena är sjuk, så blir den andra förr eller senare lidande deraf.
Undantagsvis finnas visserligen begåfvade naturer, som äfven i ett
utgammalt tillstånd behålla sina själskrafter nästan oförminskade; men
dessa undantag äro sällsynta. — Dessa anförda omständigheter äro de
förnämsta inkasten mot själens odödlighet och de hufvudsakligaste
stöden för det påståendet, att själen födes och uppväxer med kroppen
och försvinner med den. Ur mera psykologisk synpunkt deremot blir
förhållandet annorlunda. Tankens och själens verksamhet äro aldrig
hvilande, äfven om kroppens organer inverka ofördelaktigt eller
förlamande på själen, såsom hos vansinniga eller ålderstigna, hvilket
bevisar, att en själskraft lefver, fastän den kan vara hindrad att verka
i sin fulla kraft, och att det således är kroppen, som på densamma har
ett menligt inflytande. Själen eller anden kan äfven vara annorstädes
än der kroppen är, om det än tyckes som vi hade kroppen med oss, t.
ex. i tanken kan man ju förflytta sig hvart som helst, och i drömmen
eller visionen är man äfven annorstädes, ehuru det är sjäalen, som
äfven då är i verksamhet genom kroppens organer. En själ eller ande
är dessutom någonting, som ej kan delas eller upplösas i enklare
beståndsdelar och således ej heller förintas eller totalt försvinna. Men
att själen funnits till och varit i himmelen eller annorstädes, innan
den kom i menniskan och att den förlorat minnet deraf, men åter
kommer ihåg detta då den ånyo blir fri, är en orimlighet, som ej kan
bevisas, lika litet som läran om själa vandringen med alla dess
onaturliga slutledningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
