Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Stjernhimmeln och verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 445
som dock helt och håallet tillhör jorden, ehuru det ofta stiger till en
ganska betydlig höjd, är norrskenet. Det anses vara en produkt af
jordens elektromagnetiska ström, hvilken samlar sig vid polerna eller
rättare strömmar dit från hela jordytan och i en sålunda koncentrerad
form åstadkommer det högst intressanta och lysande fenomen, som
egentligen bör kallas polarskenet.
Vid polerna herskar visserligen en betydlig del af året natt; men
denna upplyses dock oupphörligt af polarskenets flammor, som variera
i tusentals besynnerliga och omvexlande skepnader öfver de ödsliga
isfälten och som vid södra polen åstadkomma en ännu mera magisk
belysning än vid de norra. Stundom stiga dessa polarsken så högt på
himlahvalfvet att de ej blott blifva synliga i de närmast polarcirkeln
belägna länderna, utan äfven långt söder ut ända till sydliga Europa
och norra Afrika, liksom ända ned i Förenta Staterna i Nordamerika.
Ett högst storartadt och praktfullt norrsken visade sig öfver
Kristiania i Norge den 7 januari 1831.
Himlakropparna bestå egentligen af två slag, nemligen lysande och
mörka. Till de förra, hvilka kallas fixstjernor eller solar, hvaraf
många äro vida större än vår sol, höra de flesta sådana stjernor, man
med ögat skådar på himlahvalfvet, emedan de mörka ej kunna hinna
till vår obeväpnade blick, med undantag af några få i vårt eget
solsystem. Solarna hafva sitt eget ljus. På vår sol, hvars inre sannolikt
består af en oerhördt upphettad halfflytande massa, omgifven af
glödande gaser, har man iakttagit s. k. solfläckar, d. v. s. mörka delar,
hvilka ofta kunna hafva en betydande utsträckning. Sådana
solfläckar hafva, så små de än till följd af det stora afståndet te sig, en
oerhörd utsträåckning. Deras diameter uppgår stundom till
100,000-tals kilometer.
De mörka himlakropparna, vår jord inberäknad, emottaga sitt ljus
och sin värme från någon af solarna, med hvilken de äfven i ett annat
hänseende äro förenade, derigenom att de på en viss, längre eller
kortare, tid gå omkring densamma, hvilket utgör grunden för den
astronomiska årsbestämmelsen. Planeterna i vårt solsystem hafva således
högst olika omloppstider eller år, allt efter som de äro närmare till
eller mera aflägsna från solen. Jorden fullbordar sin bana på ungefär
365 dagar; men Uranus behöfver ej mindre än 84 af våra jordiska år
till sin omloppstid. Och då ett år för planeten Mercurius består af
endast 87 dagar, under hvilken tid den fullbordar sitt omlopp kring
solen, så utgör det hos den yttersta, eller Neptunus, ej mindre än 166
år eller så långt som tvenne grundliga menniskoåldrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
