Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är,
när jag vaknar om morgonen och ditt hufvud ligger vid
mitt bröst, och jag kysser dina pärlemorblåa ögonlock, ditt
hår, som i morgonsolen är stelnad eld och dina halföppna,
söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda
kvinna i världen — den, som från skapelsens morgon var
bestämd för mig — min, min . . . När jag annars har
varit kär, så brukade jag darra och rasa vid tanken, att
någon annan hade ägt eller kunde äga min älskarinna. Men
med dig! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla
mig inl Du är min — lika säkert, som mitt hufvud sitter
på mina skuldror och min hand på min arm, ingen och intet
kan skilja oss åt. Du tror ibland, att jag är svartsjuk.
Nejl Jag kan blott icke fördra, att någon rör vid dig, att
andra sola sig i din blick, i ditt lysande leende. Men
tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna
dig ... Å, fy, nejl Kunde den tanken få rum i min
hjärna, så dödade jag honom, och med honom mig själf.»
Han hade småningom, i hänryckt åskådning af den
älskades skönhet, talat sig varm, i häftig extas. För några
ögonblick hade han glömt sin äregirighet, sin sorg, Egypten.
Edmée såg in i hans ögon, och hon läste där, att nu — i
detta heliga nu — var hon älskad fullt och helt. Hon
förstod honom så väl, hvar skiftning i hans själ, hvart språng
i hans tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som
i denna natt.
Ljusen i armstakame på bordet flammade till och brunno
så, långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta
och väntade, tills det blef helt mörkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
