Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Den nysvenska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FA 2 SDRRTRGVE TJRTRREATE FEA
DEN NYSVENSKA TIDEN. 31
häller nu varit hvad de äro. Och de sirligt klippta träden,
mellan hvilka han lät uppföra de franska eller franskt for-
made skådespel som han älskade — en teater i utländsk
stil, men med Nordens träd som kulisser och med Nordens
himmel till tak — ha sedan fått växa fritt och blifvit
långt skönare än han anade. I mångt och mycket kunna
väl vi, hans eftervärld, med skäl klandra honom, men vi
böra då ock erkänna, att ingen svensk konung varmare
älskat vårt språk än han och det fast han hällre talade
franska än svenska.. :
Det är också på den grund han lagt, som vårt år-
hundrades litteratur uppvuxit. Lärjungar af Gustaf, 3:s
sångarskola voro Esaias Tegnér (1782—1846), vår — må-
hända med undantag af Bellman — störste skald, och
Erik Gustaf Geijer (1783—1847), vår störste häfdatecknare.
I jämbredd med dem nämna vi skalderna Frans Mikael
Franzén (1712—1847) och Johan Olof Wallin (1779—1839).
Genom de stora olyckor, hvaraf vårt land drabbades
i början af detta århundrade, väcktes fosterlandskänslan
till ett starkare lif och tog sig i litteraturen uttryck i det
Götiska förbundet, som ville upplifva forntidens saga och
sång utan att därför ställa sig som fiende till den franska
smaken under Gustaf 3:s tid. Det vackraste minnet af
denna riktning är Tegnérs Frithiofs Saga. Samtidigt bil-
dades ock den 8. k. Nya skolan, hvilken på det skarpaste
angrep de ännu kvarlefvande författarne från Gustaf 3:s
dagar. Dess anhängare, anslutande sig till en i Tyskland
uppkommen smakriktning, kallad den ny-romantiska, älskade
ett visserligen vackert och känsligt, men dunkelt och oklart
svärmeri i motsats till den eleganta, klara, men kalla
kvickhet, som var hufvuddraget i den under Gustaf 3
uppkomna litteraturen. Den främste af dessa skalder var
Per. Daniel Amadeus Atterbom (1790—1855).
Förra hälften af vårt århundrade kan med allt skäl
sägas vara den svenska vitterhetens egentliga blomstrings-
tid. Därpå följde sedan en efterblomstring, representerad
bland andra af den store författaren till «Törnrosens bok"
Karl Jonas Ludvig Almqvist (1793—1866), utan tvifvel ett-af
de mäst mångsidiga snillen vår litteratur äger, samt af
den för sin kvickhet allmänt bekante biskop Kristian Erik
Fahlerantz (1790 —1866). Vi må ock ha rätt att bland
vår vitterhets stormän räkna äfven Finlands störste skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
