Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Den djuriska moralen - E. Altruism och pliktkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vn
2
30 MORALENS UTVECKLING.
Äfven i våra samhällen är beroendet af omgifningens
uppfattning så stort, att flertalet människor begå omoraliska
handlingar utan samvetskval om de kunna åberopa sig på
mängdens vanor. Samme man, som samvetsgrant åter-
lämnar en hittad tioöring, ruinerar medvetet utan betän-
kande sin medtäflare genom en lyckad affärskupp; samme
man, som är allt för mycket gentleman att ens ge en
knuff i en folkträngsel, nedskjuter utan betänkande sin
vedersakare i en duell; samme man, som i hemlighet öde-
lägger en kvinnas lif, tillåter sig ej ett ohöfviskt uttryck i
ett sällskap. Hos urmänniskan är, som vi sett, detta be-
roende af omgifningens uppfattning så stort, att moralens bud
endast gälla omgifningen. Mot främlingen är allt tillåtet.
Moraliskt förbindande blir för vilden det, som hans stam
under generationer lärt sig anse som nyttigt; sålunda fyller
han föräldramordets plikt samvetsgrant och villigt; sålunda
afstår han från de åt prästen och höfdingen förbehållna,
som tabu ansedda födoämnena.") En resande omtalar,
att ett litet barn, hvilket tagit några batater — som voro
gjorda till tabu — dödades, estektes och uppåts; det senare
ansågs som en mycket sedlig handling, men barnets till-
grepp som en mycket osedlig!
En opartisk granskning af dylika sakförhållanden lägger
i öppen dag att det icke finnes några en gång för alla
gifna, otvetydiga, medfödda sedlighetsbegrepp. Moralens
början är att jämföra med den mer eller mindre lyckade
dressyr, genom hvilken t. ex. fågelhunden erhåller vissa
instinkter. Först drifver honom denna uppfostran till att
apportera villebrådet utan att smaka det; slutligen inger
den honom t. o. m. motvilja för fågel! Ytterst beror såväl
hundens och barnets som vildens uppfostran på nervcellens
ofvan påpekade förmåga att mottaga intryck, att bevara
och återupprepa dem. Ett bruk, hur vansinnigt som hälst,
men hvars uraktlåtande haft svåra straff till följd samt
framkallat allmänt förakt, medan dess uppfyllande fram-
kallat loford — ett sådant bruk skall slutligen bli en in-
”) Tabu kalla vildarne det afskilda eller undantagna, hvilket de för-
klarat som heligt. Egendomligt är att med det ofvan berättade jämföra
t. ex. Karl XII:s yrkande af dödsstraff öfver en soldat, som i rusigt
tillstånd anfört en psalmvers med djäfvulens namn i! Ett sådant lag-
ligt mord ansågs då sedligt, men en svordom som ett urbota brott!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
