Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Vildens moral - A. Människolifvets värde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDENS MORAL. 25)
fördraga allt. Slafveriet har härskat nästan öfverallt under
ett visst skede af utvecklingen. Grekens liksom nordbons
fornsagor visa oss trälen likstäld med husdjuret. Och ehuru
arten af behandling växlat mycket, måste dock öfverallt
möjligheten att kunna tillfredsställa sina nycker på försvars-
lösa varelser hafva gifvit näring åt egoismen. Sålunda
har den moraliska förädlingen genom slafveriet både gyn-
nats och motvärkats, ty den har både ökat och minskat
det välde, man utöfvat öfver sina, för andra eller en själf
skadliga böjelser. Alla i flock lefvande djur äro de
lättast tämda, och människan ägde genom sin sällskaplig-
het — detta grundvillkor för all högre odling — alla förut-
sättningar att kunna förslafvas. När hos de primitiva
människorna, där ingen annan "klasskillnad" fanns än mellan
starka och svaga, lydnaden blifvit inkarnerad, så härskade
som sagt denna instinkt blindt, ty den motvägdes ännu
icke af andra moraliska egenskaper. Därtill kom uppfatt-
ningen af höfdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens
slaf böjde sig för honom, så böjde han sig i sin ordning för
sin herre; ja, det är t. o. m. troligt, att människan af hun-
den lärt sig sina krypande vanor — liksom hon på många
språk betecknar sin underdånighet med att kalla sig sin
"herres hund"! Det finnes under detta skede ingen gräns
för de vördnadsbetygelser, man visar eller de kränkningar
man tål. Att släpa sig fram på magen, beströ sitt hufvud
med jord, t. o. m. fylla sin mun därmed, äro vildens häls-
ningssätt inför höfdingen; att se denne rätt i ansiktet,
vidröra någon hans tillhörighet eller trampa på hans skugga,
är flerestädes belagt med dödsstraff! Lif, hustru, egen-
som — allt står i höfdingens hand, och i Afrika roa sig
’"konungarne’" med att genom täta och alldeles utan orsak
skeende afrättningar visa denna sin envåldsmakt. Under-
såtarna hembjuda höfdingen sina hufvuden, sin egendom,
sina hustrur eller döttrar; och inom sitt eget hus kräfver
han samma obetingade vördnad. En resande såg t. ex.
en kunglig gemål aflifvas, emedan hon haft den oerhörda
fräckheten att — bjuda sin gemål en nyplockad frukt!
Denna servilism — som i Europa ännu 1 viss mån fort-
lefver 1 hofetiketten, i tjänstemanna- och militärdisciplinen,
sällskapsceremonierna 0. s. v. — har lika dåliga följder
för härskaren som för hans undersåtar. Smickret, som
aldrig är oskadligt, blir moraliskt förhärjande i outvecklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
