Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att uppkommande socken- och byegendomligheter i
språkformen hindras från att avslipas och försvinna
genom konkurrens mellan olika uttalsnyanser inom
själva familjekretsen. Fastmera befästas de, då far,
mor och den övriga omgivningen hos barnen innöta
alldeles samma språkformer.
Dalmålet tillhör den stora »nordsvenska»
dialektgrupp, som omfattar de svenska munarterna i
Norrland, Dalarna, östra Västmanland, Uppland, nordöstra
Södermanland samt i Finland och Ryssland.
Inom denna stora dialektgrupp står dalmålet
närmast den »uppsvenska» avdelningen och skiljer sig
sålunda tydligt å ena sidan från de svenska
dialekterna på andra sidan Östersjön, vilka t. ex. ha
passivformer på -st i stället för -s och pronominerna du
och den begynnande med t-ljud i stället för d-ljud,
under det att dalmålet i båda dessa punkter
överensstämmer med riksspråket, å andra sidan från de
ursprungligen norska dialekterna i de omedelbart
angränsande Särna (med Idre) och Härjedalen.
Särna-(Idre)-målet är alltså intet dalmål, utan skiljer sig
skarpt från detta genom sådana utpräglat norska drag
som t. ex. att pronominet ni heter di (i Härjedalen
dö), men i dalmål ni, ið[1], id, ir eller er.
Sina närmaste släktingar har dalmålet i de
omedelbart angränsande dialekterna: det »uppsvenska»
bergslagsmålet och det »norrländska» hälsingemålet.
Språkgränsen är emellertid mycket svävande,
särskilt mellan dalmålet och bergslagsmålet, så att det
är så gott som omöjligt att säga, var det ena slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
