Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XIX. Byggnadssätt, klädedrägt, sedvänjor och bruk i högtidslag och hvardagslif i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
im
|
dom flera julpsalmer, hvarpå man satte sig till bords, der lut-
fisken, sötgröten och skinkan utgjorde uppslaget till det kala-
sande, hvilket förr, liksom än i dag, var hufvudsumman i all
julglädje. Under qvällsvarden lades litet gröt på en tallrik,
hvarmed en af flickorna aflägsnade sig under djup tystnad.
Detta var åt ”tomten”, och utsattes i ladugården. —• Det hed-
niska bruket, att julaftonen "gå årsgång”, synes varit alldeles
okändt i Nerike.
Klockan fyra på morgonen började juldags-ottesången,
och för att hinna till kyrkan i rättan tid, brukade mången,
som hade lång kyrkväg, serdeles i de större bergslagssocknarna,
genast efter intaget qvällsmål anträda färden till julottan. Hvem
minnes icke julottan i våra barnaår? Huru många af våra ljuf-
vaste minnen äro icke förbundna med de tindrande julblossen,
som likt vandrande stjernor i den mörka julnatten på alla vä-
gar närmade sig, kyrkan, genom hvars fönster de redan tända
julljusen blickade de ankommande till mötes! Hvar och en,
när han kom fram på kyrkobacken, kastade sitt bloss på det
flammande julhålet, som bådade god äring för det kommande
året, om lågan och röken steg rätt i höjden; men motsatsen,
om elden ofta kastades åt sidan, eller bålet icke ville brinna.
Men det var ej nog att kunna hoppas en god skörd, det var
äfven af vigt att få honom tidigt inbergad, och den, som först
kom hem ifrån julottan, troddes också få sin säd först under
tak. Så snart högmessopredikan var slutad, blef det derför en
allmän uppståndelse i bänkarna för att komma ut och hem,
dervid det ej var så alldeles ovanligt, att den, som hade lång
väg och ej vågade lita ensamt på egen fortfärdighet, sökte ge-
nom hvarjehanda skälmstycken, såsom att gömma selstickorna,
afskära tömmarna o. d., uppehålla grannarna och bereda sig
sjelf det önskliga försprånget.
Tidigt annandagsmorgonen väcktes de sofvande af bygdens
ungherrar med Staffansvisan:
Staffan var en stalledräng,
Håll dig väl, fålan min!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
