Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XXI. Folksägner - 11. Bortbytingen - 12. Jutahällen - 13. Ysätters-Kajsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
far” en stor sid hatt och stängde sig inne med de andra, eme-
dan — såsom trollen sade — hela slägten skulle förskingras,
om husbonden omkomme.
12. Jutahällen.
I Asens gärde, i Norrbyås socken, ligger en naken, tem-
ligen brant bergkulle, kallad Jutahällen, på hvars topp synas
remnor, i form af en dörr, der nergången säges vara till jätten,
som slumrar härunder, i afvaktan på domen. För något mer
än en mansålder sedan skall en sjuårig gosse försvunnit, och
efter mycket letande och sökande kom man slutligen till viss-
het om att han blifvit intagen i Jutahällen, der han ock skulle
förblifvit qvar, om man ej låtit kyrkklockorna ljuda tre thors-
dagsnätter efter hvarandra. Men detta hade åsyftad verkan, ty
tredje thorsdagsnatten hörde modren huru någon klappade på
stugudörren, och då hon gick ut för att se hvem det var, fann
hon den förlorade sonen, sittande på trappstenen, ”med en stor
smörkringla i handen”.
13. Ysätters-Kajsa.
Man betecknar med detta namn ett ”rådande”, som for-
dom uppehöll sig i Oster-Nerikes skogsbygder, men förnämli-
gast hade sitt stamhåll i Ysätters-kärret, i Askers socken. —
Enligt hvad de gamla förmenade, skulle hon hafva lefvat under
flera mansåldrar, ehuru hon vanligen visade sig som en ung
flicka, i präktiga kläder och med ett hår af utomordentlig längd.
För jägare uppenbarade hon sig ofta i skogen, sittande på en
stubbe och kammande sitt hår, som släpade på marken. De,
som klappade byk, fingo ofta helt oförmodadt se Kajsa i när-
heten äfven klappa upp sina kläder, som alltid voro af en ovan-
lig hvithet. För gamla elaka käringar var hon städse en fasa,
och det syntes som det varit hennes nöje att härma deras gång
och snäsiga åtbörder. Hvar helst hon visade sig, var det en-
dast för några ögonblick, och tog man ögonen ifrån henne, var
hon gemenligen i och med detsamma försvunnen. Man utvisade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
