Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farinelli, Carlo, italiensk kastratsångare - Faringe - Farini, Carlo Luigi, italiensk statsman och historieskrifvare - Farinös - Fariseer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
typ inom den abstrakta och naturvidriga
kastratsången som ock att särskildt uppställa
F. såsom representant för det ihåliga musikaliska
virtuosväsendet, hvilket, då det ej går i tjenst
hos högre idéer, urartar till ett sinligt och
sjelfviskt, all sann konst förhärjande och äfven mången
bedårad åhörares ekonomiska välstånd ruinerande
rus. F. egde nämligen i otrolig grad virtuosens
alla yttre egenskaper: hans stämmas klangfärg
verkade rent patologiskt fjettrande, dess styrka
öfverröstade trumpetens, dess omfång sträckte
sig nästan öfver det menskliga organets samtliga
register, och dess färdighet inbegrep och stegrade
ytterligare alla hans föregångares mångfaldiga
konstgrepp. Men det föredragna konstverket gick
derifrån med tomma händer. Om framställning och
uttryck var ingen fråga. F. uttryckte och framställde
ingenting annat än sig sjelf; sångerna voro till för
hans skull, och deras innehåll var oföränderligt
detsamma. Ej häller har F. inverkat fortbildande
på konsten eller konstnärerna. Oaktadt han sjelf
säkerligen handlade alldeles naivt, och trots
de säkert rättvisa lofsångerna öfver hans vackra
personliga karakter, var F. således, liksom alla
hans likar, ett för konsten öfverflödigt skadedjur,
och han skyltar med rätta i Hogarths satiriska
tafvelserie "The rake’s progress" såsom en bland
afgudabilderna för en sedligt anstucken civilisation.
A. L.
Faringe, socken i Upland, Stockholms län,
Närdinghundra härad. Arealen 6,663 har. 853
innev. (1880). Annex till Knutby, Upsala stift,
Närdinghundra kontrakt.
Farini, Carlo Luigi, italiensk statsman och
historieskrifvare, f. 1812, var till en början
praktiserande läkare i Ravenna, förvisades 1843
såsom delaktig i de politiska oroligheterna inom
Kyrkostaten 1841, fick 1846 tillstånd att återvända
och blef 1847 understatssekreterare i romerska
inrikesministeriet. När det republikanska partiet
1848 kom till makten i Rom, drog F. sig tillbaka
till Florens, men ville åter inträda i sitt ämbete,
när Rom intagits af fransmännen. Han aflägsnades
dock af det fanatiska presterskapet och begaf sig
då till Turin. Der redigerade han den satiriska
tidningen "La frusta" och utgaf Storia dello stato
romano dal anno 1814 al 1850 (1850), hvari han
häftigt angrep såväl den klerikala reaktionen som
det radikala revolutionspartiet. Han ådagalade
en mera lugn uppfattning i sin fortsättning på
Bottas historia. 1850 var han under nio månader
sardinsk undervisningsminister samt blef derefter
medlem af högsta sundhetsnämnden och deputerad. Vid
krigsutbrottet 1859 sändes han af Cavour, hvars
politik han understödde, i en förtrolig beskickning
till mellersta Italien, valdes till diktator
först i Modena, sedan äfven i Parma och Romagna,
hvilka land han förenade till landskapet Emilia,
blef 1860, efter dess införlifvande med Sardinien,
inrikesminister, afträdde från denna befattning
1861, blef 1862 ministerpresident och sökte verka
i enlighet med Cavours politik, men blef till
följd af öfveransträngningar vansinnig 1863 och dog
1866. Vid hans afgång som ministerpresident fick han
af kamrarna en nationalbelöning af 200,000 francs
och en lifstidspension på
25,000 francs för sina förtjenster om åvägabringandet
af Italiens enhet och för sin redlighet vid
förvaltningen af Emilia.
Farinös (Fr. farineux, af Lat. farina, mjöl), mjölig,
mjölaktig; grå, matt (om färgen i en tafla).
Fariséer (Hebr. peruschim, de afsöndrade, eller
chasidim, de fromme), det religiös-politiska
folkpartiet hos judarna, hvilket uppstod efter
babyloniska fångenskapen (605–536 f. Kr.) och under
mackabéer-krigens tid utbildade och organiserade sig
i motsats till sadducéerna (prestpartiet). Under
det att de ledande prestslägterna till en stor del
intogo en likgiltig eller tvetydig ställning till den
mackabeiska striden för nationel och religiös frihet,
gingo fariséerna i spetsen för densamma. De samlade
folket omkring den mosaiska lagen och traditionen,
hvilka båda de aktade lika högt. Af denna kamp på
lif och död mot hedendomen fick hela partiet sin
prägel. Deraf härrörde dess stränga sabbatsfirande
äfvensom det noggranna iakttagandet af skilnaden
mellan ren och oren föda samt af reningarna. Sådana
reningsceremonier, som dittills varit inskränkta till
presterna, utsträcktes af dem till hela folket. Detta
sammanhänger på det närmaste med fariseismens tendens
att inskränka prestkastens förmånsrättigheter och
göra hela Israel, enligt den mosaiska lagens ord,
till "ett presterligt konungarike och ett heligt
folk". Vid sidan af offerkulten i Jerusalems tempel,
der endast presternas och tempeltjenarnas kast
fungerade, skapade fariséerna synagoge-institutionen,
en gudstjenst, som bestod endast af predikan och
bön, och som leddes af lärare (rabbiner), hvilkas
kompetens berodde endast af kunskap i skriften,
ej af presterlig börd. Denna institution öfverlefde
hos judarna tempelkulten och blef upphofvet till de
kristnes församlingsgudstjenst. – Fariséernas tro på
de dödes återupplefvande i det messianska riket,
sådan denna tro fått ett uttryck i Daniels bok,
var i förföljelsens och martyrskapets dagar (under
Antiochus Epiphanes) de frommes tröst. Hon skapade
fariséernas lära om uppståndelsen, under det att
sadducéerna blott höllo sig till den för-exiliska
judendomens uppfattning om ett skugglif i Scheol
l. Hades, dödsriket. I lagskipningen sökte fariséerna
göra humanare grundsatser och en mildare tolkning af
lagen gällande, under det att sadducéerna voro kända
för sin stränghet och hårdhet. – Fariseismen urartade
hos en stor del af sina anhängare till formalism och
verkhelighet. Den blef en väsentlig motståndskraft mot
kristendomen. Genom evangelierna har ordet fariseism
blifvit liktydigt med skrymteri och bigotteri. Från
mackabéernas tid till Jerusalems fall var detta
partis inflytande i ständig tillväxt. På Herodes’
tid räknade det 6,000 medlemmar. Vid utbrottet af
kriget mot romarna (66) hörde nästan alla skriftlärde
till detsamma. Det öfverflyglades för en tid af
det ur dess sköte utgångna revolutionära partiet
(<sp>zeloterna</7sp>). Då efter templets förstöring (70) och
den judiska statens upplösning öfverväsendet samt
dermed prestslägternas ställning och sadducéernas
inflytande försvunno, behöll fariseismen ensam fältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
