Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upp- och afslag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordböjningslära, för hvilken han belönades med Svenska
akademiens mindre medalj (2:dra uppl. af detta arbete
utgafs 1874 af hans son Vilhelm U.; se U. 2). Fyra
år derefter väckte han hela den lärda verldens
uppmärksamhet genom sin med offentligt understöd
utgifna och med Svenska akademiens kungliga pris
belönade Codex argenteus (1854), en mönstergill
upplaga af allt hvad då fanns i behåll (177 blad)
af den ryktbara »silfverboken». Af denna hade
näml. mellan 1821 och 1834 tio blad på obekant sätt
förkommit. Emellertid hade U. den stora glädjen att
år 1857 få af en döende biblioteksvaktmästare mottaga
dessa förlorade blad, och redan s. å. kunde han,
tack vare detta fynd, fullständiga sin nyssnämnda
upplaga med Decem Codicis argentei rediviva
folia. Han utvidgade nu området för sina gotiska
handskriftsforskningar. På bekostnad af sin gamle
välgörare Petrés söner, för hvilka han under sin
studenttid varit informator, företog han 1860 en
resa till Rom, Milano och Wolfenbüttel för att
studera der befintliga gotiska handskrifter och utgaf
såsom frukt af denna resa Fragmenta gothica selecta
(1861). Med offentligt understöd gjorde han 1863 en
ny resa till Milano för att fullständigt tillgodogöra
sig de dervarande s. k. ambrosianska handskrifterna,
de vigtigaste näst »Codex argenteus». Resultaten af
denna resa hann U. icke före sin död publicera, men de
utgåfvos, med statsunderstöd, af hans ofvannämnde son
under titeln Codices gotici ambrosiani (1868). Alla
dessa U:s arbeten vittna om en outtröttlig flit och
noggranhet, stort skarpsinne och grundlig metod. Genom
hans undersökningar har den wulfilanska texten på
många hundrade dittills missuppfattade ställen till
sin verkliga lydelse utredts och slutligt faststälts,
hvadan man med allt skäl kan instämma i ett tyskt
omdöme: »För framtiden existerar öfver hufvud i den
vetenskapliga verlden ingen Ulfilas mer än den, för
hvilken man har A. Uppström att tacka». Genom det
kritiska sofrandet af detta de germanska språkens
äldsta och vigtigaste literaturminnesmärke har
sålunda U. blifvit en af grundläggarna af den nutida
forngermanska filologien och lingvistiken. – Hans
öfriga skrifter äro både till innehåll och omfång
tämligen obetydliga, t. ex. Om elementarläroverkens
aflöning (i tidskr. »Frey», 1844), den på Bopps
språkforskningsmetod hänvisande recensionen af
Eks »De formis casuum latinorum» jämte svar å Eks
genmäle (i »Eos» 1839 och 1840), De lapide runico
Tunensi (i Upsala Vet. soc:s »Acta», 1858) och
Skaldskaparmála-qvaði Snorra Eddu (1859). Hans
intressanta brefvexling med Jakob Grimm finnes
införd i »Briefwechsel der gebrüder Grimm
mit nordischcn gelehrten» (utg. af Ernst Schmidt
1885). Jfr vidare V. Uppströms »Prooemium» i »Codices
gotici ambrosiani». Ad. N-n.
2. Uppström, Anders Erik Vilhelm, språkforskare och
jurist, den föregåendes son, född d. 13 Dec. 1844 i
Upsala, blef student derst. 1863 och filos. doktor
1869 samt tog 1870 hofrättsexamen. 1880 utnämndes
han till assessor i Göta hofrätt och 1886 till
revisionssekreterare
samt blef 1888 domhafvande i Södertörns domsaga. –
I föreg. art. är redan omnämndt, att U. sysslat
med gotisk språkforskning. På detta område har han
uppträdt äfven såsom sjelfständig författare med
Über das gothische medium (i »Germania», 1868)
och Gotiska, bidrag med särskild hänsyn till de
ambrosianska urkunderna (1868, akad. afh.). Såsom
juridisk skriftställare har han utgifvit
Öfversigt af straffprocessrätten enl. främmande
och svensk rätt (1884), Öfversigt af den svenska
processens historia (s. å.), Om domstolarnes
inrättning (s. å.) samt editioner af »Sveriges
rikes lag» (1886; 8:de uppl. 1892) och »Sveriges
grundlagar» (2:dra uppl. 1892, omfattande äfven de
s. k. »konstitutionella stadgarna», kommunallagarna
m. m. och försedd med utförliga hänvisningar
till lagar och författningar). Dessutom har han
lemnat åtskilliga bidrag till Naumanns »Tidskrift
för lagstiftning» etc. och till flere utländska
juridiska tidskrifter.
Uppståndare. Se Aflöpning.
Uppståndelse, de dödes (Lat. resurrectio mortuorum),
teol., lefvandegörelsen af de aflidna menniskornas
kroppar och dessa kroppars återförening med sina
själar. (Uttrycket »uppståndelse» hvilar på den
föreställningen att kroppen, som ligger i grafven,
skall »stå upp» och gå ut ur grafven. Betraktad
såsom en handling af Kristus kallas uppståndelsen
de dödes uppväckelse, Lat. resuscitatio mortuorum.)
Denna bibliska lära är främmande för hedendomen, med
undantag dock af den gamla parsismen (Zoroasters
religion), som lär, att vid slutet af det sista
årtusendet Ahuramazda (Ormusd) skall uppväcka alla
döda och återgifva åt själarna deras kroppar till
boning. Huruvida denna lära ursprungligen tillhört
parsismen och i sådant fall möjligen derifrån
upptagits af judendomen, eller om den tvärtom
från judendomen inkommit i parsismen såsom en
senare tillsats torde vara svårt att bevisligen
afgöra. I Gamla test. finnes den egentligen
endast antydningsvis framställd, såsom i Ps. 16:
9 och Hes. 37. Bestämdare framställes den likväl i
Dan. 12: 2, och i 2 Makk. 7: 11 uttalas den tanken
att kroppen skall uppstå. Fariséerna utbildade sedan
läran om kroppens uppståndelse, som förnekades
af det motsatta partiet, sadducéerna, och från
judendomen upptog muhammedanismen denna lära samt
gaf den en groft sinlig form. Fariséerna lärde en
tvåfaldig uppståndelse: den första, vid Messias’
ankomst, då alla frommas själar skulle förlossas
ur dödsriket och iklädas sina kroppar, den andra,
vid inessiasrikets fulländning, då alla de andre
döde skulle uppstå och domen hållas. Nya test. lär
likaledes menniskokroppens uppståndelse, men det nya
i dess lära om uppståndelsen är att den grundas på
Kristi uppståndelse (se Kristologi och Kristus) såsom
ett faktum (1 Kor. 15: 12 o. f.). Frågan huru man har
att tänka sig kroppens uppståndelse och den uppståndna
kroppens beskaffenhet besvarar apostelen Paulus
i 1 Kor. 15: 35 genom jämförelsen med hvetekornet
(eller blomfröet), som lägges i jorden: på samma sätt,
som ur detta korn (frö) genom Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
