Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Knut. Se Daluppror, sp. 1197 - Mästerlots. Se Lots, sp. 1139 - Mästerman. Se Skarprättyare - Mäster Mattias. Se Mattias, sp. 1275 - Mäster Melkior. Se Hoffmann, M - Mästermyr - Mäster Olof. Se Olaus Petri - Mästerrot - Mästerräckare. Se Hammarlag - Mästersven - Mästersång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Mester Erich’ - "Saa kalder jeg Krabasken". I de
senast anförda orden ligger, att namnet på den tiden
ej hade fått någon vidare spridning. Om uttryckets
ursprung känner man tillsvidare intet med säkerhet;
möjligen har det sin upprinnelse i ty. erich 1. irch
(se Grimm, "Deutsches wörterbuch"), som betyder
hvitgarfvadt läder; karbasen gjordes ju ursprungligen
af läderremmar. Efter Holbergs tid spred sig ordet
hastigt, äfven i Sverige, helt naturligt mest i
Skåne. I svensk litteratur förekommer det så tidigt
som 1736. 2) Namn Då en lek, där den, som ser sig om,
får smaka daggen. 3) Namn på den, som i denna lek
går med daggen. Jfr A. T. Hjelmqvist, "Förnamn och
familjenamn med sekundär användning i nysvenskan"
(1903). J-C.
Mäster Knut. Se Daluppror, sp. 1197.
Mästerlots. Se Lots, sp. 1139.
Mästerman. Se Skarprättare.
Mäster Mattias. Se Mattias, sp. 1275.
Mäster Melkior. Se Hoffmann, M.
Mästermyr, näst Martebo myr den största sammanhängande
myrmarken på Gottland, ligger inom Levede, Fardhems,
Hemse, Alfva, Hablingbo, Silte och Sproge socknar
inom Södra häradet, innehållande jämte kringliggande
sankmarker omkr. 2,800 har. Med hjälp af ett lån
å 229,700 kr. från odlingslånefonden afdikades och
torrlades den 1902.
Mäster Olof. Se Olaus Petri.
Mästerrot, bot. farm., namn på Imperatoria Ostruthium
L., en till fam. Umbelliferæ hörande mångårig
ört, som hufvudsakligen tillhör mellersta Europas
bergdalar, men äfven förekommer förvildad i södra
och mellersta Sveriges skogsängar. Mästerrotens
örtstånd är tämligen högväxt, glatt, med 3-fingradt
delade blad med breda flikar. De mångstråliga
blomflockarna ha hvita eller rödletta blommor, och
delfrukterna äro platta, med vingade åsar. Under
somliga år och på vissa lokaler utvecklas endast
rotblad, ej någon stjälk. Rotstocken är tjock,
med utlöpare. Lukten är starkt aromatisk och
egendomlig, smaken skarp, stickande kryddartad,
beroende på halten af flyktig olja och ett
brännande skarpt ämne, imperatorin. Mästerroten,
rhizoma Imperatoriæ, var förr officinell och
mycket använd såsom ett kraftigt medel i febrar
och magkatarr, men är nu af läkare bortlagd.
O. T. S. (G. L-m.)
Mästerräckare. Se Hammarlag.
Mästersven. 1. I de gamla handtverkerierna en utlärd
gesäll ("sven"), som stod på väg att bli eller
försöka bli mästare. Stundom hade mästersvennen
(en titel, som funnits ända in i våra dagar) ett
slags verkmästarbefattning. - 2. Se Hammarlag.
Mästersång (ty. meistergesang), den didaktiska
lyrik, som i Tyskland framgick ur medeltidens
minnesång (se d. o.) och odlades skråmässigt
under 1300-1500-talen, nästan uteslutande inom
städernas handtverkarkretsar. Mästersångarna togo
i arf den senare minnesångens formförkonstling
och drefvo den vida längre genom nya, pedantiska
regler. Sammanfattningen af de noggranna föreskrifter,
som måste följas vid mästersångernas diktande,
kallades tabulatur. En sång (bar) bestod af strofer,
hvarje strof af 2 sinsemellan (till versmått och
melodi) lika delar, stollen, jämte en tredje,
abgesang, af olika byggnad. Dikterna framsjöngos,
men alltid utan ackompanjemang. En versart
med tillhörande melodi benämndes ton 1. weise
och kunde bära de löjligaste namn, t. ex. "die
gestreift safranblümleinweis Hans Findeisens",
"die abgeschieden vielfrassweis". Under ifvern att
räkna stafvelserna i versen tog man föga hänsyn till
betoning och kvantitet. Den lärling, som ännu ej kunde
tabulaturen, kallades schüler, den i tabulaturen
utlärde schulfreund; en singer måste kunna sjunga 5-6
"töne", tichter var den, som kunde hopsätta dikter
efter andras "töne", och högsta rangen, meister,
tillades den, som uppfunnit en ny "ton". Själfva
kallade de sig ej meistersinger, utan liebhaber des
deutschen meistergesangs. De öfvade sig mera enskildt
(singschulen), men hade om söndagseftermiddagarna
offentliga uppvisningar af sin konst, vanligen i
kyrkor (festschulen). Därvid hade några s. k. merker
värfvet att anmärka och bestraffa
fel i de föredragna sångerna (jfr fig.).
<img
>En uppträdande mästersångare och hans fyra
kritiserande merker.
Teckning från slutet af 1500-talet, infäst i en
nürnbergsk mästersångarhandskrift.
Förste
pristagaren pryddes för tillfället med en
silfverkedja, i hvilken konung Davids bild hängde;
på den näst bästes hjässa sattes en krans af
sidenblommor. - Innehållet i mästersångerna var
mest af religiös-uppbygglig art, uppfattningen torr
och kälkborgerlig; med missriktadt nit lade man
nästan all vikt på versifikationen. Emellertid ha
dessa hederliga handtverksmäns sånggillen främjat
goda seder och spridt månget bildningsfrö. - Bland
mästersångarna gick en fantastisk sägen, som förlade
deras gillens uppkomst tillbaka ända till kejsar Otto
I:s tid (936-973). De visste f. ö. att som stiftare
beteckna tolf skalder, bland dem Heinrich Frauenlob,
Marner och Konrad af Würzburg. Den första sångskolan
synes ha inrättats i Mainz på 1300-talet. De mest
blomstrande funnos i Nürnberg och Augsburg på
1500-talet, och det berömdaste namnet inom dem är Hans
Sachs, hvars odödlighet dock icke stöder sig på hans
4,275 mästersånger. I några städer voro dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
