Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nattvardsbullan - Nattvardsföreningar - Nattvardsläsning - Nattvardsprofvet. Se Ordalier - Nattvind, meteor. Se Landvind - Nattviol, bot. Se Hesperis och Platanthera - Nattväktare - Natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta bruk, som föranleddes af inom kyrkan uppkomna
heresier och af enskilda personers olydnad mot kyrkans
myndighet, förekommo redan före Urban V. Den af honom
utfärdade bullan var riktad mot "heretici, röfvare,
sarasener, furstar, som pålade kyrkan skatt och
ingrepo i den kyrkliga juridiktionen", och skulle
uppläsas i Roms kyrkor hvarje skärtorsdag. De följande
påfvarna gjorde flera tillägg till bullan. Pius V
insatte 1568 protestanterna, särskildt lutheranerna,
i denna bulla och påbjöd, att den skulle uppläsas
icke blott i Rom, utan i alla katolska länder,
hvilket dekret väckte motstånd från både furstars och
biskopars sida. Urban VIII blef 1627 nattvardsbullans
siste redaktör. Fr. o. m. 1770 upphörde (under Klemens
XIV) bullans högtidliga och regelmässiga uppläsning
hvarje år. Pius IX upphäfde 1869 formellt hela bullan
genom en konstitution, som dock till sitt innehåll
i vissa punkter är ett återupprepande af den gamla
nattvardsbullan. J. P.
Nattvardsföreningar kallas af statskyrkan tillhörande
separatistiska medlemmar bildade föreningar för
nattvardens begående inom slutna kretsar, antingen
i bönehus eller i privata hus. Vanligen sker dylik
nattvardsgång utan prästerlig hjälp. Den tanke,
som ligger till grund för dessa föreningar,
är den, att nattvarden är afsedd endast
för verkligt troende kristna, hvilken tanke
nattvardsföreningarnas medlemmar icke anse vara
realiserad i statskyrkan. Denna idé förfäktades och
praktiserades redan i 4:e årh. af donatisterna, men
de s. k. nattvardsföreningarna ha kommit till stånd
under de sista decennierna af 1800-talet. Inom
den svenska kyrkan är det företrädesvis den
s. k. waldenströmianismen, som framkallat dem.
J. P.
Nattvardsläsning kallas ofta, ehuru oegentligt,
konfirmationsundervisningen på den grund, att enligt
vedertaget bruk konfirmanderna vanligtvis omedelbart
efter konfirmationen begå Herrens nattvard för första
gången. Detta behöfver dock icke ske, utan beror på
konfirmandens egen fria vilja, ty konfirmationen (se
d. o.) är en af nattvardsgången h. o. h. oberoende
akt. J- P-
Nattvardsprofvet. Se Ordalier.
Nattvind, meteor. Se Landvind.
Nattviol, bot. Se Hesperis och Platanthera.
Nattväktare (i Stockholm och andra städer kallade
brandvakter, jfr Brandväsende, sp. 1484), förr i
städernas tjänst anställdt manskap, som nattetid
gjorde patrulleringsronder på gatorna för att
ge tecken i händelse af eldsvåda, förekomma
inbrottsstölder, infånga oljudsmakare o. s
v. Mångenstädes plägade nattväktaren också utropa
timslagen, vanligen i sjungande ton på någon konstlös
melodi eller ansats till sådan (nattvaktsrop). I
Stockholm öfverflyttades 1850 nattbevakningen på
stadens omorganiserade polis.
Natur (lat. natura, af nasci, födas, uppkomma),
i allmänhet det medfödda, det som urspr. och från
början tillhör en sak, i motsats till det, som är en
produkt af dess senare utveckling, af yttre inverkan,
fritt beslut o. s. v.; inbegreppet af ett föremåls
egenskaper (art, beskaffenhet, väsen); själs- eller
kroppsbeskaffenhet; tingens första orsak, den skapande
kraften; den skapade världen i
sin helhet, världsordningen; en sammanfattning
af kroppsliga (ej genom konst tillkomna) föremål
på jorden, sådana de visa sig för vårt öga. -
Filos. 1. Med ett föremåls natur förstås i filosofisk
mening den bestämdhet hos föremålet, som utgör eller
följer af dess väsen (motsats: det, som är en följd
af yttre inverkan). Utan att upphäfva saken själf
kan man tydligen ej fullständigt upphäfva dess natur
i denna mening. Men denna senare kan vara mer eller
mindre utvecklad; och af allt, hvad saken är, kan
det, som följer af dess natur, vara mer eller mindre
i förhållande till det, som är en följd af yttre
inverkan. Ju högre på lifvets skala en varelse står,
dess mer genomgående är den bestämd af sin natur,
dess mindre är den tillgänglig för yttre inverkan. Som
den mest själfbestämda af alla lifvets former, är
det personliga (d. ä. det medvetna och fria) lifvet
i högsta mening bestämdt af sin egen natur (nämligen
såvidt det är medvetet och fritt). Till människans
natur uti ifrågavarande bemärkelse hör framför allt
att ega denna bestämdhet, att vara person, vara ett
medvetet och fritt väsen. Långt ifrån att vara motsatt
eller likasom stå vid sidan af den så fattade naturen
hos människan utgör fastmer personligheten just vår
natur. - 2. Den omedvetna och ofria verkligheten, som
kännetecknas däraf, att den har tiden och rummet till
sina former samt materia och fysisk kraft till sitt
innehåll. För den outvecklade människans, för barnets
och naturfolkens uppfattning är naturen i det hela
och i hvarje sin företeelse lefvande och personlig. I
hvarje berg, hvarje träd, hvarje källa lefver en
ande, lik vår egen. Men den begynnande reflexionen
skingrar denna naiva tro. Till en början framställer
sig naturen för henne som liflös. Naturen blir en
samling materia, en komplex af kraft. Detta är den
mekaniska och dynamiska åsikten om naturen. Men denna
visar sig ej i längden tillfredsställande. Naturen
sluter inom sig äfven lefvande varelser, och lifvet
kan ej förklaras eller härledas ur det liflösa. Härmed
framträder en ny sida af naturen. Men det visar
sig snart, att skillnaden mellan det lefvande
och det döda är endast relativ. Likasom det ej
finnes någon naturvarelse, som är så fullkomligt
lefvande, att den ej i något afseende lider brist
på lif, ges det ej heller någonting i naturen,
som är h. o. h. liflöst. Härmed vidgar sig detta
betraktelsesätt till ett universellt betraktelsesätt
af naturen. Denna blir i alla sina former bestämd
af lifvet, och lifvet befinnes utgöra dess innersta
väsen. Sedda i stort, bli naturens förändringar här
moment i en hela naturen genomgående utveckling,
hvars mål just är lifvets förverkligande. Men lifvet
framträder ej på hvarje punkt af naturen med samma
grad af egentlighet. Naturen är ett helt af högre och
lägre former af lif, hvilka ständigt gå in i, ständigt
öfvergå i hvarandra. Naturen känner inga skarpa
gränser, endast småningom skeende öfvergångar (natura
non facit saltum, "naturen gör intet språng"). Det
lägre lifvet röjer sporadiskt det högres närvaro, och
det högre har det lägre till sin förutsättning. Så
blir naturen för detta uppfattningssätt ett enda
lefvande helt. Detta betraktelsesätt af naturen är
det teleologiska. Öfver det i naturen framträdande
lifvet (naturlifvet) kommer man dock ej här. I denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
