Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kunna afsättas endast efter rannsakning
och dom af senaten (genom "mpeachment"). Högsta
domstolen består af en öfverdomare (chief justice)
och åtta bisittare samt har i Kapitolium i
Washington ett sammanträde årligen, som börjar
andra måndagen i oktober och räcker till juli
månad. De lägre domstolarna äro distrikts- och
kretsdomstolarna. Distriktsdomstolen (district
court) bildar den lägsta instansen och består af
en enda domare. Distriktens antal, som från början
var 13, är nu 85 (1909). Den andra instansen är
kretsdomstolen (circuit court). Unionens område är
deladt i 9 kretsar. Högste domaren i hvarje krets
är en af led. i Högsta domstolen. Under den tid, då
Högsta domstolen icke är samlad, skipar han lag i de
olika kretsarna. Sedan 1869 finnes dessutom i hvarje
krets en särskild kretsdomare, som dels biträder
öfverdomaren, dels på egen hand kan afdöma mindre
viktiga mål. Då en krets är ett mycket stort område,
omfattande 3-14 stater, kan domstolen icke sitta blott
på ett ställe, utan skall hålla åtminstone en session
i hvarje distrikt, som finnes i kretsen. - Vid sidan
af dessa domstolar finnes en annan hög domstol, Court
of claims, besvärsrätten, inrättad 1855, som består
af en öfverdomare och fyra bisittare och sammanträder
i Washington första måndagen i dec. samt är samlad,
så länge några mål återstå oafgjorda. Dess uppgift är
att afgöra alla käromål mot unionen, som grunda sig
på en lag, på en ministerorder eller på ett kontrakt
med denna samt alla fordringsanspråk mot N., som dit
hänvisas af senaten eller representanternas hus. Äfven
unionens motfordringar mot en person, som väcker
dylika "claims" mot densamma, afgöras här. Från Court
of claims kan vädjas till Högsta domstolen. En Customs
court (4 domare) inrättades 1909 för att afgöra
tariff-frågor. Unionsdomstolarnas kompetens sträcker
sig till alla de rättsfall, som uppstå med hänsyn
till N:s författning, lagar och traktater, så att
den lagstiftande makten och den dömande fullständigt
motsvara hvarandra. Alla brott mot unionens lagar
afdömas alltså af unionsdomstolarna. Om sålunda en
stat stiftar lagar, som kränka unionens eller strida
mot dem, så ha unionsdomstolarna att döma i saken,
d. v. s. förklara dem ogiltiga. Denna myndighet ha
de äfven emot kongressens och presidentens beslut:
de ega nämligen att afgöra, huruvida en af desse
antagen lag eller ett regeringsdekret öfverensstämmer
med författningen, samt att, om detta ej skulle vara
fallet, behandla det som ogiltigt. Dock ha domstolarna
icke rätt att förklara lagen kasserad, de ha endast
att vid enskilda rättsfall lämna den ur räkningen. Som
nu hvarje domstol afgör saken efter sitt bepröfvande,
kan det hända, att en domstol ogillar lagen, en
annan anser den författningsenlig. Då likväl vad till
Högsta domstolen kunna göras, så blir det i sista hand
dess mening, som blir den bestämmande. Vidare afgöra
unionsdomstolarna amiralitets- och sjörättstvister
samt alla handelstvister. Dessutom döma de, med
hänsyn till parternas ställning, i rättsfall, som
angå sändebud och konsuler, i tvister, där unionen är
part, i tvister mellan olika stater, mellan en stat
och borgare i en annan stat, mellan borgare i olika
stater samt i tvister mellan in- och utlänningar.
Alla brottmål skola afgöras genom jury, hvilken
förekommer äfven i civila mål, då det omtvistade
föremålets värde öfverstiger 20 doll.; rättegången
skall hållas i den stat, där brottet begåtts.
De särskilda staternas författning och
förvaltning. Unionen har icke någon annan makt än den,
som i dess författning uttryckligen tillerkännes den,
under det att allt annat tillkommer staten. I dessa
sina inre angelägenheter är den fullt suverän. Men
så snart staten träder i beröring med en annan
stat, komma båda att subordinera under unionen;
med utlandet får en stat icke alls träda i någon
förbindelse, endast unionen. Hvarje stat har sin
författning, som antages eller ändras genom direkt
folkomröstning, sedan förslaget formulerats af
ett författningskonvent. I allmänhet har man
sökt förhindra förändringar i författningen,
så t. ex. är det stadgadt i flera stater, att
frågan, huruvida ett konvent bör väljas för att
revidera författningen, endast hvart 20:e år bör
underställas folket. Initiativet till partiella
ändringar tillkommer alltid representationen,
hvarvid icke blott båda husen skola vara eniga,
utan i nära hälften af staterna fordras 2/3
eller 3/5 pluralitet i hvardera kammaren. Vid
folkomröstningen fordras däremot vanligen endast
enkel pluralitet. Representationen, som i nästan
alla författningar kallas general assembly, men i
dagligt tal lika vanligt legislature} består öfverallt
af två kamrar, en talrikare (assembly l. house of
representatives) och en mindre (senate). Till båda
är valsättet lika, direkt och slutet. Valrätten är
allmän och begränsas blott af en minimiålder och en
viss boningstid inom staten och vederbörande grefskap;
dock äro icke beskattade indianer uteslutna från
valrätt. I följande stater ha kvinnor fått rösträtt
på samma villkor som män: Wyoming (1869), Colorado
(1893), Utah (1896), Idaho (1896), Washington
(1910), Kalifornien, Arizona, Kansas och Oregon
(1912) samt New York (1913). Valbarhetsvillkoren
äro lika för båda husen; om någon olikhet finnes,
så består den i högre ålder för senaten. Staten
är delad i valdistrikt för valen till båda husen;
af dem äro senatsdistrikten naturligtvis större,
emedan senatorernas antal är mindre. Valperioden
är med några få undantag längre för senaten än för
representanternas hus, vanligen dubbelt så lång. I
regel utses senaten för 4 år, representanternas hus
för 2 år, den förra omväljes vanligen till hälften
hvartannat år, det senare ombytes åter helt och
hållet. I vissa stater sammanträder representationen
hvarje år, i andra hvartannat år, och det senare blir
allt vanligare. Flera författningar begränsa tiden
för dess samvaro, vanligen till 40 à 45 dagar,
högst 60 à 90 dagar. Båda kamrarnas ledamöter
ha arfvode. Representationens befogenheter äro
beskattningsrätt samt rätt att stifta lag och
kontrollera förvaltningen. Lagstiftningsrätten
omfattar nästan all civil- och kriminallag,
då unionskongressen endast i några få fall har
sådan lagstiftningsrätt. - Hvarje stat styres af
en guvernör (governor), som alltid väljes direkt
af folket. Valbar är hvarje man, som har politisk
rösträtt och en viss tid varit medborgare i unionen
och i staten. Valperioden är 1-4 år; i omkr. hälften
af staterna 4 år, i flertalet af de öfriga 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
