Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - John Ericsson i England 1826-39, av Erik Hylander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gussander den 26 nov. 1826, alltså efter ett halvt
års vistelse i England, uppger John Ericsson,
att han och Rosen sedan den 18 april depenserat
nära 30,000 riksdaler banko, varefter han
patetiskt fortsätter: »Bekymmer, min Bror, är
oskiljaktigt från det mänskliga lifvet — starkare
än nu har jag aldrig känt dess tryckning,
ty Europas ögon är fästat på min uppfinning
och dess utveckling — men starkare att lefva
har jag aldrig känt mig.» Hans förhoppningar
äro ej heller blygsamma: »Vad mina
funderingar angå, tyckas de slå sig bra ut — innan
kort önskade jag kungöra dödsdomen för
Ångmaskinerna — och om ej Engelska djefligheten
lyckas förskaffa mig helvetet, så tror jag mig
kunna draga hädan med några benollade växlar.
Under fem, litet hopklämda ringar bakefter
ettan vill jag ej gärna släppa John Bull.»
Emellertid lyckades det honom ej att
förvärva spekulanter på maskinen, och han
kastade sig därför djärvt in på nya problem.
En uppfinning, som lät mycket tala om sig,
var ett länshållningssystem för gruvor. Han
hade redan tidigt fått sin uppmärksamhet fäst
vid denna fråga; gruvkrisen i början på
1800-talet, som kännbart drabbade hans familj,
berodde åtminstone delvis på svårigheten att
med dåtidens pumpar hålla gruvorna torra,
då brytningen gick djupare än omkring 100
meter. Det länshållningssystem, som han
patenterade 1827, grundade sig på kraftöverföring
med komprimerad luft. Han fick tillfälle
att utföra en dylik anläggning i Cornwall, men
det förefaller, som om den ej skulle ha
motsvarat förväntningarna; i varje fall tyckes den
ej ha blivit den framgång, som uppfinnaren
på äldre dagar velat påskina. Hans förhoppningar
att få sin maskin installerad i Höganäs
gingo dock om intet, och i slutet av 1828 hade
han avvisat ett förslag att jämte Anton Gustaf
Carlsund och von Rosen deltaga i ett anbud
till gruvpumpar i Höganäs, grundat på
Carlsunds konstruktioner. Det blev slutligen
Samuel Owen, som fick entreprenaden; en av
hans pumpmaskiner var i tjänst mellan 1832
och 1901 och har nyligen efter lång och trogen
tjänst fått en hedersplats i Tekniska museet
i Stockholm.
Jämsides med andra arbeten fortsätter John
Ericsson att förbättra sin varmluftsmaskin
men möter idel motgångar, till stor del
beroende på materialsvårigheter och den dåtida
verkstadsteknikens dåliga resurser. De lovande
resultat han uppnått med små försöksmaskiner
utebli, när han bygger större enheter, och
maskinerna bli snart förstörda. I själva verket
skulle det dröja ända till 1855, innan han fick
fram en praktiskt användbar typ, som fick en
ganska betydande spridning för tillfredsställandet
av smärre kraftbehov. Någon svår konkurrent
till ångmaskinen blev den dock aldrig och
är nu helt ur bruk; dess namn — Caloric — fortlever
dock ännu som varumärke på Cederlunds
punsch.
Hans försök med ångpannor med forcerat
drag slå ej bättre ut, och den onekligen
eleganta ångspruta han konstruerat med
upptagande av element ur sina tidigare uppfinningar
visar sig visserligen effektiv nog men kan ej
säljas i England. Ångsprutan var en uppfinning
före sin tid, ty ett villkor för att den skulle
komma till användning var, att städernas
vattenförsörjning bleve ordnad. Däri och troligen
ej i farhågan, att brandstodsbolagen skulle göra
för stora vinster, om eldsläckningen bleve
effektiv, låg nog det egentliga hindret för dess
användning.
Hans deltagande i lokomotivtävlingen vid
Rainhill är väl den mest uppmärksammade
episoden i hans Englandsvistelse. För Ericssons
del blev ju utgången en tragedi, men det
förefaller osäkert, att hans konstruktionsprinciper,
även om han vunnit tävlingen, skulle ha fått
något djupare inflytande på lokomotivens
utveckling, som i stort sett följt de av Ericssons
medtävlare Stephenson angivna linjerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
