Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1938 - Två historiska flyttblock. Monumentet vid Tannenberg, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYTT BLOCK
som väckt den lärda världens uppmärksamhet
genom att icke ha äventyr och kartografiska
upptäckter som huvudpunkter på sitt program
utan ett målmedvetet, rent vetenskapligt
utforskande av den arktiska världens
naturförhållanden. Stödd på sina iakttagelser över
glaciärerna på Spetsbergen och på Island och
deras moränavsättningar hade han sökt bevisa,
att Skandinavien en gång varit betäckt av
inlandsis. Andra unga forskare — Hampus von
Post och Axel Erdmann — hade oberoende av
Torell kommit till samma, den tiden högst
revolutionerande uppfattning, och under
1860-talet hade istidsteorien slagit så gott som
fullständigt igenom i de skandinaviska länderna.
Torell hade också blivit e. o. professor i zoologi
och geologi i Lund samt slutligen, efter Axel
Erdmanns död, dennes efterträdare som chef
för Sveriges Geologiska Undersökning.
Nu stod den svenske professorn inför sina
tyska kolleger och utvecklade sina teorier om
istiden. På förmiddagen hade han vid
Rüders-dorf utanför Berlin för några av dem
demonstrerat en kalkstenshäll, som enligt hans — och
även eftervärldens — mening bar otvetydiga
jökelräfflor. Och hans föredrag gick ut på att
visa, att den skandinaviska landisen överskridit
Östersjön och brett ut sig över det tyska
landet, så långt som »erratiska block» av bergarter
från Norden förekomma, d. v. s. ända till
Leipzig. »Vore det så orimligt att tänka sig», sade
han, »att det under en tid, då en arktisk
havsfauna, lik den som nu lever vid Spetsbergen,
fanns vid Sydskandinaviens kuster, när
dvärgbjörken växte i Devonshire och då renen
strövade omkring i södra Frankrike, kunnat
existera ett istäcke över norra Europa av samma
slag som det nuvarande på Grönland, fastän
bortemot dubbelt så vidsträckt?»
Hur togs då en dylik förkunnelse emot av
det dåtida Tysklands lärde? Jo, som »rena
vanvettet». Pamparna på första bänken
skakade demonstrativt på huvudena, och en och
Otto Torell vid omkring 50 års ålder.
annan skrapade med stolen under föredraget.
Och efteråt framförde ordföranden ett
visserligen personligen artigt men sakligt mycket
reserverat tack till gästen.
Men det fanns också ungt folk i auditoriet.
På dem verkade Torells föredrag som en
tändande gnista, enligt vad en av dem —
sedermera en av den tyska istidsforskningens
främste — vittnat. Redan fem år senare mottogs
Torell av Tysklands geologer som den vördade
banbrytaren. Och det dröjde icke länge, förrän
Rüdersdorfs »försköningsförening» på den
klassiska exkursionsplatsen av 1875 reste
honom en minnesvård, bestående av ett flyttblock
med inskriften »Torell Schwedischer Geologe».
En generation, för vilken läran om istiden
och dess mångahanda spår hör till
skolkunskaperna, har kanske icke så lätt att tänka sig
tillbaka till sina farföräldrars tid, då teorien
om en allmän nordeuropeisk nedisning var en
nyhet, som kunde synas alltför djärv.
Visserligen hade geologerna i mer än hundra år brytt
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
