Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Christopher Marlowe. Tragediförfattaren även hemlig agent och spion, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARLOWE
London. Sin tillflykt tog han till den lilla byn
Deptford, som ännu förskonats från pesten. I
denna idylliska miljö av stillsam engelsk
lant-frid var det, som hans oroliga levnad skulle
nå sitt dramatiska slut.
Den 30 maj 1593, tio dagar efter sin ankomst
till Deptford, där han bodde på Eleanor Bulls
värdshus, fick Marlowe besök av tre gamla
bekanta från Walsinghams kår, Robert Poley,
Ingram Friser och Nicholas Skeres.
Tillsammans med dessa beställde Marlowe ett enskilt
rum i värdshuset, där sällskapet intog middag.
Efter middagen såg man alla fyra helt fredligt
promenera omkring i trädgården, tills de
klockan sex på eftermiddagen återvände till sitt
rum för att intaga sin aftonvard. Efter
måltiden började man spela bräde. Under spelets
gång uppstod ett gräl mellan Marlowe och
Friser, den förre ryckte till sig en dolk och
slog Friser i huvudet, vilket denne besvarade
genom att fatta Marlowes hand och rikta
dol-ken mot hans eget öga, där den trängde in och
förorsakade ögonblicklig död. Två dagar
senare, då den rättsliga likbesiktningen hållits,
begrovs Marlowe utan ceremonier på den lilla
kyrkogården i Deptford.
Att den av Friser och hans medbröder
lämnade relationen om förloppet vid Marlowes död
ej kan vara riktig har visats bl. a. på
medicinska grunder. Det måste ha gått till på helt
annat sätt, fastän de tre värda stallbröderna,
för vilka en mened mer eller mindre knappast’
bör ha spelat någon roll, förenat sig om att
framställa saken så, att hela skulden måste
falla på den döde. Det verkliga sammanhanget
får man aldrig veta, men efter all sannolikhet
har det rört sig om ett direkt mord, företaget
på befallning av några högt uppsatta
personligheter, som haft anledning att oroa sig för
Marlowes hänsynslösa tunga och därför
önskade se honom röjd ur vägen så hastigt som
möjligt. Att mördaren och hans kamrater
åt-njöto mäktig protektion framgår också därav,
The Tragicall Hiltory
of the Life and Deatii
of Doftor F a v s T v s.
Wich ntwadditior
Punttdu Londonfoi M. mitht, and »« ’« b<: ,o!<1"
fliop witheui Newgatf. «<*«•
Titelblad till Marlowes »Faust»! Unik upplaga från
1628 i Kungl. Bibi. i Stockholm.
att ingen närmare undersökte hur det gått till
vid sammanstötningen i värdshussalen. Man
godtog utan vidare Frisers relation och lät
hans bägge kumpaner passera som tillförlitliga
vittnen, vilket med hänsyn till deras ruskiga
föregående visar en påfallande tolerans; det
skulle helt visst även i dåtidens England ha
varit svårt att få ihop tre värre galgfåglar än
de herrar, som utgjorde Marlowes sällskap vid
hans sista måltid. Ingram Friser ansåg sig
antagligen göra en högst förtjänstfull gärning,
när han stötte ned sin kollega i spionfacket.
Att han samtidigt berövade Englands diktning
en av dess mest lysande begåvningar var något,
som han sannolikt icke ägnade en tanke åt.
O. Wieselgren.
2—NFM38.-4
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
