Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Den franska "folkfronten", av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA FOLKFRONTEN
skandaler, som i de flesta fall visade sig vara
av samma art som fjädern i Andersens saga,
varav det till slut blev fem höns. Under tiden
skärptes den ekonomiska krisen, högerligornas
allt övermodigare uppträdande framkallade lika
aggressiva motrörelser på yttersta
vänsterkanten, blod flöt på sina håll, icke minst sedan
Lavals drastiska deflationspolitik börjat visa
sina verkningar, och då samme regeringschefs
utrikespolitiska dubbelspel under
Abessinienkrisen hotade att isolera Frankrike, funno de
borgerliga vänsterledarna tiden inne att säga
upp en borgfred, som blivit alltmer fiktiv, och
låta den s. k. folkfronten träda ut i
verklighetens värld. Detta skedde i januari 1936, och ett
övergångskabinett Sarraut bildades, som såg
sin huvudsakliga uppgift i att svara för
ordningen under vårens valrörelse.
Valen till deputeradekammaren ägde rum
den 26 april och den 3 maj. Den hittills
oprövade folkfronten visade sig hållfast. I första
omgången gingo de tre stora vänsterpartierna
— och därtill anslutna smärre fraktioner —
fram med var sitt program och var sin
kandidatlista, men i andra omgången krävde
överenskommelsen, att samtliga till folkfronten
hörande partier skulle rösta på den kandidat,
som på särlistorna fått det största röstetalet.
Partidisciplinen verkade också utan gnissel —
på några få undantag när. Resultatet
överträffade de djärvaste förväntningar: vid
röstsammanräkningen efter »den röda söndagen»
visade det sig, att den samlade folkfronten erövrat
närmare två tredjedelar av den nya kammarens
platser, eller 380 mot 240 för höger- och
centerpartierna. De egentliga vinsterna hade
inkasserats av ytterlighetspartierna: de borgerliga
radikalernas representation sjönk från 159 till
116 platser, motsvarande närmare 11/2 mill.
väljare, medan socialisterna utgingo ur provet
som kammarens största parti med 146
deputerade, motsvarande över 2 mill. väljare, och
kommunisterna, som den tidigare bestående
vänsterkartellen mellan socialister och
borgerliga radikaler alltid lyckats hålla
underrepre-senterade med hänsyn till den verkliga
röststyrkan, återkommo sexdubblade med hela 72
man. Med proportionella val hade det
parlamentariska jordskredet ingalunda blivit så
stort: endast 57 % av samtliga röster avgåvos
för folkfrontens listor. Socialisternas röstetal
gick t. o. m. något tillbaka, medan
kommunisterna ökade sitt från 790 000 till l1/» mill.; de
hade därmed överflyglat radikalerna, som
förlorade c:a 350 000 röster. Redan dagen efter
förklarade sig socialistchefen Léon Blum å sitt
partis vägnar redo att mottaga
regeringsuppdrag, så snart den nya kammaren konstituerat
sig, vilket författningsenligt kunde ske först en
månad senare.
Väntetiden blev dramatisk nog, och Léon
Blum, nyss återställd från sviterna av ett rått
rojalistöverfall på öppen gata, fick uppbjuda
all sin subtila och patetiska vältalighet för att
lugna ett Frankrike, »oroligt som en ung brud
i väntans tider» — hans egen poetiska liknelse
— inför det stundande vaktombytet vid
statsrodret. Det var första gången en socialist
skulle ställas i spetsen för landets regering, och
det gällde lika mycket att lugna farhågor på
borgerligt håll för en revolutionär utveckling
— redan manifesterade i form av oro på börsen
— som att dämpa det begynnande rus av
»messianism», varåt man hängav sig på arbetar
-håll efter att under många år ha fått vidkännas
ständigt nya lönenedskärningar och bedragits
på utlovade sociala reformer. Spänningen
utlöste sig slutligen i en strejkrörelse, som genom
sin lavinartade utbredning och egenartade
karaktär trots allt försatte samhället i en
revolutionär gungning. Det nybildade kabinettet
Blum ställdes sålunda genast inför en oväntat
svår uppgift. Regeringsbildningen hade heller
inte varit utan komplikationer:
kommunistpartiet under Thorez hade visserligen lovat
»fruktbärande samverkan» men vägrat att ta något
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
