Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Den franska "folkfronten", av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA FOLKFRONTEN
ansvar i form av direkt medverkan, och
fackföreningsgeneralen Léon Jouhaux förbehöll sig
fria händer. Herriot, erbjuden
utrikesportföl-jen, föredrog den lugnare hedersposten som
kammarpresident. Den radikale partichefen
Daladier accepterade emellertid vicepresidiet
jämte krigsministeriet, och som minister utan
portfölj inträdde Camille Chautemps, också en
av partiets koryféer, medan Yvon Delbos
gjordes till utrikesminister. Övriga viktigare
portföljer fördelades på socialistveteranerna
Vincent Auriol (finansminister), Charles Spinasse
(ekonomiminister), Jean Lebas
(arbetsminister), Roger Salengro (inrikesminister) och
Marius Moutet (kolonialminister).
När ministären var färdig de första dagarna
i juni, hade strejkrörelsen, som börjat vid de
metallurgiska fabrikerna i Paris’
förstäder, nått sin kulmen. Den omfattade gott och
väl en million arbetare, som besatt fabrikerna
över hela landet och förklarat sig icke ämna
lämna sina arbetsplatser, förrän de fått sina
krav godkända. Under ett par dagar var Paris
berövat sina tidningar, och även hotell och
restauranger måste slå igen någon tid, liksom
de stora varuhusen. Endast statens verk och
kommunikationsmedlen förblevo oberörda. De
även av fackföreningarnas centrala ledning som
klart lagstridiga betecknade ockupationerna
motiverades med att arbetsgivarna under
rådande arbetslöshet lätt kunnat engagera nytt
folk i de strejkandes ställe, varvid risk för
oordningar och blodiga sammanstötningar skulle
uppstå. De utgjorde sålunda ur arbetarnas egen
synpunkt en ordningsåtgärd, och att
disciplinen var oklanderlig inom de besatta
etablissemangen har omvittnats även från
arbetsgivarhåll. Men bägge parterna saknade fasta
organisationer, vilket i hög grad försvårade
underhandlingarna, och de hade aldrig förut mötts
på jämlik fot. Redan den 7 juni lyckades
emellertid regeringens förhandlare under Léon
Blums eget presidium genomdriva de s. k.
Matignonavtalen — så kallade efter Hotel de
Matignon, förutvarande österrikisk-ungerska
ambassaden, numera konseljpresidentens
officiella residens ■—, och därmed var grunden lagd
till en modern arbetslagstiftning, som under de
närmaste veckorna kom strejkböljan att lägga
sig. Dessa nya sociallagar ratificerades av
kammarmajoriteter, som sträckte sig långt
utanför folkfrontens led. De innefattade
obligatoriska kollektivavtal med statligt
skiljedomsförfarande vid konflikt och som korollarium
därav erkännande av fackförenings- och
strejkrätt, vidare lagstadgade minimilöner och
generell fjortondagarssemester, slutligen — den
mest omstridda punkten — fyrtio timmars
arbetsvecka, vars genomförande man dock helst
— även på regeringshåll — velat göra
beroende av internationella överenskommelser.
Men här måste handlas och handlas snabbt
för att återställa normala förhållanden utan att
bruka våld, vilket regeringen bestämt vägrat,
och när polisen omsider — efter påtryckningar
från senaten —- fick fria händer att hävda den
kränkta äganderätten i de fall, där ockuperade
arbetsplatser icke frivilligt utrymts, behövde
den bara visa sig för att bli åtlydd. Inte en
droppe blod hade behövt gjutas för att
avveckla den sannolikt allvarligaste sociala konflikt,
som någon fransk regering ställts inför. Men
det kunde icke undvikas, att produktionen fick
vidkännas svårigheter, som avspeglade sig i
skärpt dyrtid och fortsatt oro på
arbetsmarknaden, framför allt på grund av det brådstör
-tade och föga välbetänkta sätt, varpå
fyrtiotim-marsveckan tillämpades.
i rask följd genomfördes nu några av
huvudpunkterna på folkfrontens program: de
militärt organiserade och åtminstone delvis väpnade
politiska ligorna upplöstes genom ett dekret,
Banque de France berövades sin autonoma
ställning som kreditgivande institution och
gjordes till regeringskontrollerad statsbank, en
central försäljningsorganisation för brödsäd
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
