Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Filmolympiaden i Venedig. Den enda årliga internationella filmtävlingen, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMOLYMPIADEN
filmtävlingar. Anordnarna på andra håll i världen
ha tröttnat och lämnat Italien ensamt på plan.
Därmed har också respekten för tävlingen och
dess resultat något ökats, och det var
säkerligen behövligt. Den mondäna societetspubliken,
ur filmsynpunkt världens oviktigaste, finns
emellertid alltjämt kvar på kvällarna vid
filmvisningarna i det 1937 invigda eleganta Palazzo
Cinema. Filmstjärnorna ha gästspelat och
vederbörligen beundrats i olika kreationer, och
filmdirektörer från världens alla hörn ha
plötsligt fått sig en efterlängtad semester mitt i
filmolympiadens spännande tävlingsstad.
Under årets filmveckor öppnade Lido också sitt
nya, ytterst flotta Casino, med vilket man
tänker på skärpen konkurrera med Monte Carlo.
Lejonparten av de deltagande filmerna har
givetvis varje år kommit från Italien, men
under de senaste åren har även Tyskland mött
upp med en både kvantitativt och kvalitativt
betydande representation. Tävlingarnas
främsta pris ha varit två pokaler, som Mussolini
skänkt till den bästa utländska, respektive
italienska film, som visats. Pokalen för bästa
utländska film har under årens lopp bl. a.
tillfallit Robert Flahertys skildring av
fiskarbefolkningen på Aran Islands utanför Irlands
västkust, »Mannen från Aran» (1934), Greta
Garbos »Anna Karenina» (1935), den tyska
Luis Trenkerfilmen »Kejsaren av Kalifornien»,
berättelsen om general Sutters
kolonisationsföretag (1936), den engelska »Hennes
kungarike», som skildrade drottning Victorias långa
och skiftande regeringstid (1937), och Leni
Riefenstahls pampiga Olympiafilm (1938).
Pokalen för bästa italienska film har bl. a.
tillfallit Martha Eggerths »Hjärtats toner» (1935),
ökenskildringen »Den vita skvadronen» (1936)
och den historiska skildringen »Scipio
Africa-nus» (1937). Övriga italienska filmer, som
utmärkts vid de olika olympiaderna, ha i
allmänhet gått utlandet mera spårlöst förbi.
Det har i flera fall hänt, att världs-
Stora förevisningssalen i Palazzo Cinema.
publikens blickar tack vare en framgång på
prislistan i Venedig riktats på vissa filmer, som
eljest kanske haft svårt att hävda sig. Dit höra
först och främst Louis Pasteurfilmen (1936)
och den ovannämnda »Mannen från Aran».
Andra filmer, som fått en både välförtjänt och
välbehövlig uppmuntran av prisnämnden, äro
»Dood water», Gerard Ruttens mästerligt
fotograferade film om Zuidersees torrläggning och
dess konsekvenser för fiskarbefolkningen (1934),
den psykoanalytiska »En läkares frestelse»
(1935) och den starka och brutala men oerhört
intensiva »Angivaren» efter Liam 0’Flahertys
roman och med Victor MacLaglen i
huvudrollen (1935).
Vid sidan av dessa ha emellertid även flera
av de mest betydande filmerna från de senaste
åren framförts i Venedig och där skördat både
utmärkelser och publikframgång. Dit höra
sålunda Jacques Feyders bägge filmer »Spelet om
kärleken och ödet» (1934) och »Hertigen
önskar nattkvarter» (1936), den på mer än ett sätt
ryktbara tjeckiska »Extas» (1934), den tyska
»Flyktingar» (1934), Paula Wesselyfilmerna
»Maskerade» (1934) och »Episode» (1935),
Elisabeth Bergners »Övergiv mig icke» (1935),
den franska inspelningen av Dostojevskijs
»Brott och straff» med Pierre Blanchar som
ma
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
