Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Finlands järnhantering, av Gunnar von Wright
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS JÄRNHANTERING
i sänder och mot
handelspolitiska kompensationer av
annat slag. För att uppnå
ett ökat oberoende begynte
man i Finland på nytt
bearbeta de tidigare
kända malmförekomsterna och
några nyfunna men i stort
sett med klent resultat.
Bäst lyckades omkring
mitten av 1800-talet försöken
att smälta östfinländska
sjömalmer i stor skala i
masugnar. Exempelvis
Värt-silä järnverk i Karelen
kunde av denna råvara
framställa ett utmärkt
gjuteri-tackjärn, som såldes till S:t
Petersburg.
Konkurrensen från de stora ländernas
jättejärnverk blev med tiden de små
hammarsmedjorna övermäktig. Omkring 1850 sökte
man förbättra situationen genom övergång till
nya produktionsformer. Tysksmidet gav vika
för puddlingsprocessen eller den svenska
lancashiremetoden, och de gamla
skaftham-rarna ersattes med ång- eller
mumblings-hamrar för sammanslagning av smältstycken.
I regel kombinerades puddlingsverken med
valsverk. Det första järnverket av detta slag
byggdes på Högfors bruk i Nyland strax i
början av 1850-talet, de följande på Björkboda
(1858), Fiskars (1859), Dalsbruk (1860) och
Värtsilä (1861). På 1860-talet höll sig
tillverkningen vid de större valsverken mellan
1200 och 2 200 ton årligen. Till följd av den
ökade produktionen blev avsättningsfrågan
brännande, i synnerhet som den starkt
påverkades av tullförhållandena i Ryssland. De
ryska östersjöprovinserna hade dittills utgjort
en god marknad för de finländska järnverken,
men den i slutet av 1850-talet inledda
frihan-delsvänliga politiken i Ryssland ledde till ned-
Bild 1. Gammal masugnsbyggnad vid Trollshovda numera nedlagda bruk
i Nylands län.
sättning av järntullarna gentemot utlandet, och
konkurrens från Finland ställde sig svår. Flera
bruk gjorde på 1860-talet konkurs, andra, som
fasthållit vid hammar smidet, nedsjönko till
industriell betydelselöshet eller nedlades helt.
Början av följande decennium medförde en
kortvarig högkonjunktur, som framför allt
berodde på trävaruexportens uppsving. Ett
bakslag kom efter något år, men den ökade
penningtillgången skulle dock med tiden skapa
nya förutsättningar för Finlands järnhantering
genom att lantbruksbefolkningens köpkraft
ökades. Bruken fingo med andra ord via den
uppväxande manufaktureringen och
verkstadsdriften en betydande inhemsk marknad, som
de dittills saknat.
Finlands första martinugn uppfördes 1879
vid Dalsbruk. Den använda råvaran, svenskt
fosforfattigt tackjärn, lämpade sig bäst för
framställning av stål, varför martinverket i
Dalsbruk huvudsakligen tillverkade denna
produkt, som också vann avsättning i
Ryssland. Verkets dygnskapacitet var i början 16
ä 17 ton stål. På Värtsilä bruk började ett
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
