Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Frankrikes permanenta finanskris. Vägen ur krisen måste gå över ökad produktion, av G. Westin Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
krigets slut. I likhet med andra krigförande
länder gick Frankrike ut ur kriget med en
jättelik statsskuld och med ränteförpliktelser, som
gjorde uppgiften att balansera en blivande
fredsbudget högeligen bekymmersam. I likhet
med andra segrarmakter fick Frankrike genom
fredsfördraget en fordran på
skadeståndsbetalningar från Tyskland. Till skillnad från de
flesta andra länder — både segrare och
besegrade medräknade — stod landet inför uppgiften
att från grunden återuppbygga
produktionsapparaten i de landsdelar, där kriget hade gått
härjande fram och där den vikande fienden till
på köpet sökt förstöra vad krigshändelserna
hade skonat.
Rimligtvis hyste man i Frankrike
förhoppningen, att de tyska skadeståndsbetalningarna
skulle förslå till finansieringen av
återuppbyggnadsverket. Men det var en förhoppning,
som inte skulle komma att infrias. De måttligt
stora summor, som Tyskland betalade, medan
Frankrike som bäst var sysselsatt med att
bygga nytt, uppslukades till större delen av
kostnaderna för ockupationstrupperna i
Rhenlan-det. Så värst mycket blev inte över för andra
ändamål. Det betydde, att Frankrike självt
fick uppbringa de erforderliga medlen. Det
kunde inte ske på annat vis än genom
upplåning, ty det gällde jättelika belopp, som måste
mobiliseras på kort tid. Finansiering på
skattevägen var utesluten. Det var mycket nog, om
beskattningen kunde bringas upp på en sådan
nivå, att de ordinarie utgifterna inklusive de
våldsamt ökade skuldräntorna hjälpligt kunde
täckas.
Så kom det sig, att freden för Frankrikes del
medförde en rad budgetunderskott av väldiga
mått och en däremot svarande fortsatt
stegring av statsskulden. Så dryg blev bördan,
att ställningen inte kunde redas upp utan en
ny och mycket kraftig försämring av
penningväsendet. Staten behövde låna mer än vad
lånemarknaden i vanlig ordning kunde tillhan-
dahålla, och en ökning av betalningsmedlens
mängd med ty åtföljande prisstegring fick sörja
för att det frivilliga sparandet kompletterades
med ofrivilligt sådant.
Den nya inflationen väckte givetvis oro inom
vida kretsar i landet, detta så mycket mera som
en rad andra länder i samma veva lyckades
stabilisera sina valutor på guldmyntfotens
grund och över huvud taget kunde bringa
ordning i sina ekonomiska och finansiella
förhållanden. Så mycket starkare blev känslan av
lättnad, när en ny regering med Poincaré i den
dubbla rollen som regeringschef och
finansminister under senare hälften av år 1926 visade
sig i stånd att hejda inflationen och sanera
statsfinanserna. Francvalutan stadgades, till en
början de facto och litet längre fram genom
återanknytning till guldet, under samtidig
sänkning av francmyntets guldhalt till ungefär
femtedelen av vad den tidigare var.
Statsbudgeten balanserades, i första hand med hjälp
av en kraftig ökning av beskattningen. Det
stannade för resten inte vid att inkomster och
utgifter bragtes att balansera: det visade sig
rentav möjligt att få fram överskott på
inkomstsidan, med påföljd att det lät sig göra att
verkställa vissa avbetalningar på statsskulden.
Till någon del berodde det gynnsamma
resultatet på att de tyska skadeståndsbetalningarna
under »Dawesplanens» tid, alltså under de fem
åren 1924—29, regelmässigt erlades och
märkbart ökades i storlek, visserligen utan att
Frankrike kunde få täckning för mer än en
del av de tidigare verkställda utgifterna för
återuppbyggnadsverket. Mer ändå betydde det
förmodligen, att det blev bättre fart på
produktionen, när förtroendet för framtiden vände
tillbaka. Frankrike fick omsider sin beskärda
del av det ekonomiska uppsving, som under
1920-talets senare hälft gick sin väg fram
genom det stora flertalet länder. Andra länder
med Förenta Staterna i spetsen hade fått ett
mer eller mindre drygt försprång, men det lyc-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
