Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Frankrikes permanenta finanskris. Vägen ur krisen måste gå över ökad produktion, av G. Westin Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
kades Frankrike att falla in i loppet, innan det
var för sent.
Den löftesrika utvecklingen blev emellertid
för Frankrikes liksom för andra länders del
avbruten, när den förenade jordbruks- och
industridepressionen under 1920-talets sista år
började sin stora rundvandring genom världen.
Det må så vara, att Frankrikes näringsliv i
förstone visade en ansenlig motståndskraft mot
depressionens verkningar. Efter något år var
i alla fall överskottet i budgeten borta och
förbytt i ett underskott, det första i den långa rad,
som ännu inte fått sin avslutning. Och om
Frankrike till en början fick depressionen i en
jämförelsevis lindrig form, blev
fortsättningen så mycket olyckligare. År lades till år utan
att den djupt sjunkna industriproduktionen
visade någon som helst benägenhet att röra sig
uppåt. Depressionens börda kändes minsann
tillräckligt tung i de länder, där man fick vänta
ett par, tre år på en vändning till det bättre.
För Frankrike utsträcktes väntetiden till det
dubbla och mer ändå. Ännu vid slutet av år
1938 saknades säkra tecken till en stegring av
den industriella produktionen över den nivå,
där den på senare år kommit att hålla till.
Det är näppeligen möjligt att ge ett
uttömmande svar på frågan varför depressionen i
Frankrike blev hårdare eller i varje fall
mer långvarig än i andra länder. Så mycket
torde emellertid kunna sägas, som att starka
inrikespolitiska motsättningar ständigt på nytt
kommit att rubba linjerna i den ekonomiska,
monetära och finansiella politiken och därmed
i hög grad bidragit till depressionens
förlängning. Den ena metoden efter den andra kom
att prövas i kampen mot svårigheterna, och
när de väntade snabba framgångarna uteblevo,
var en kritisk opinion av tillräcklig styrka
färdig att begära en annan ledning, beredd att
försöka med ytterligare andra metoder.
Den första linjen i kampen mot depressionen
och de finansiella svårigheterna fick sin karak-
tär bestämd av strävandena att bevara den nya
guldmyntfoten i oförändrat skick. England fann
sig hösten 1931 föranlåtet att skilja sin valuta
från guldet, och en rad andra länder följde
snart efter på samma väg. Frankrike vägrade
att göra så. Det måste sägas vara förklarligt
i betraktande av att landet för inte länge
sedan hade dragits med en svårartad
pappers-myntinflation. Men försvaret för »Poincarés
guldfranc» kostade på. De länder, som ställde
om sina valutor, räddade sig därmed från ett
fortgående prisfall, men det skedde i viss mån
på bekostnad av Frankrike och de andra
länder, som höllo fast vid guldet. Om
exportmöjligheterna ökades för länderna med
pappersvaluta, så minskades de i gengäld för
guldländerna. De senare fingo finna sig i ett
fortsatt prisfall och en fortsatt
produktionsminskning, med ty åtföljande olyckliga verkningar av
många slag.
En rad franska regeringar sökte under
1930-talets första hälft utvägen ur de växande
statsfinansiella svårigheterna i en
nedskärningspolitik, en politik, som gick ut på en
utgiftsminskning, stark nog att återställa jämvikten i
budgeten. Ganska stor enighet rådde om att det
fanns gott utrymme för en politik av det
slaget. Det kunde med enkla siffror styrkas, att
många grenar av den offentliga förvaltningen
under 1920-talet hade fått undergå en
utvidgning, som inte svarade mot det verkliga
behovet och samhällets ekonomiska resurser. Men
det var lättare att konstatera detta än att
genomföra de erforderliga reformerna. År 1934
sträckte sig deputeradekammaren så långt som
till att bevilja den dåvarande regeringen
Dou-mergue fullmakt att på egen hand vidtaga de
åtgärder, som den kunde finna nödiga för en
sanering av statsfinanserna. Det hjälpte ett
stycke men inte helt. Fortsättning följde år
1935 i form av nya och än längre gående
fullmakter åt regeringen Laval, som med stöd av
inte mindre än 549 »dekretlagar» sökte bli
3—NFM39:3
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
