Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Anjalamännen på Fredrikshov. Ett 150-årsminne, av Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANJALAMÄNNEN
första arken redan den 25 april. Konungen ville
väl visa, att det inte var han, som hade något
att dölja, och avslöjandet av Anjalamännens
förrädiska stämplingar var nog också ett led i
propagandan för hans politik gentemot den
missnöjda adeln. Den, som läser protokollen
(tillsammans omkring 1 700 sidor i tryck),
finner här och där markering för uteslutna ord
och vändningar — det är då fråga om sådana,
som under det alltjämt pågående kriget kunde
ge ryssarna någon upplysning av militär
betydelse. Alltså en mycket berättigad censur.
Det var gott och väl, att processen kom i
offentlighetens ljus, men vittnade den i allo om
okvald rättskipning och lagliga former?
Samtiden fann egentligen blott en anledning till
kritik beträffande generalkrigsrättens
verksamhet. Man kunde inte undgå att lägga märke till
att konungen titt och tätt ändrade dess
sammansättning, och man misstänkte, att han
därvid sökte avlägsna domare, som icke visat sig
nog nitiska för hans syfte med processen. Det
kan visserligen sägas, att han under brinnande
krig kunde finna legitim anledning att
kommendera högre officerare till tjänstgöring på
olika sätt, bland annat också att taga dem från
domarvärv till rent militära uppdrag. Men
åtminstone i det fall, som väckte mest uppseende,
ser saken onekligen sjuk ut. En av rättens
ledamöter, generalmajor von Hermansson, riktade
vid dess sammanträde den 4 augusti 1789 flera
allvarliga anmärkningar mot proceduren vid
vissa krigsrätter i Finland; bland annat vände
han sig mot auditören Ekman — väl känd
såsom författare till en mycket givande, i
rojalistisk anda avfattad dagbok över 1788 års
händelser i Finland —, emedan denne såsom vittne
hade återgivit förklenliga rykten om
aktningsvärda medborgare utan att ens meddela var och
av vem han hade fått höra dem. Hermansson
hemställde om icke krigsrätterna borde få »en
tjänlig påminnelse» om det oriktiga i ett sådant
förfarande. Han fick intet medhåll — och den
J. H. Hästesko. Målning, Gripsholm.
12 aug. kommenderade honom konungen att
mottaga befälet över krigsmakten i Skåne. Fem
dagar senare återkallades denna befallning —
det hela ser ut som en varning. Den 23 sept.
kommenderades Hermansson att inspektera
rikets fästningar och försvann därmed från
generalkrigsrätten. Det ser ut, som om han icke
hade velat lyssna till varningen. Hertiginnan
Charlotta, som visserligen inte återger saken
på något mönstergillt sätt, skriver i sin dagbok,
att konungens uppträdande »måste väcka
förvåning hos varje rättänkande och hederlig
människa», och något liknande tyckte nog
många utanför de hängivna rojalisternas krets.
Den dagboksskrivande hertiginnan, som
företräder den numera hemliga oppositionen mot
konungen, visar en omisskännlig sympati för de
anklagades försvar, när det framfördes i
frimodig ton, och för den frispråkige advokat, som
en av dem — överste Leijonstedt — hade skaffat
sig. Han hette Hans Gustaf von Brinkman och
var far till den bekante diplomaten, Tegnérs
litterate vän. Han var känd för sitt sträva sätt
och häftiga lynne, som nu dämpades av den
officiella stilen i hans vältaliga processinlägg.
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
