Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Anjalamännen på Fredrikshov. Ett 150-årsminne, av Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANJALAMÄNNEN
Vid ett tillfälle gick han dock längre än
klokheten bjöd. Därtill förledde honom hans
kontakt med tidens mystiska riktningar; det heter
i protokollet, att han hade skrivit sin tirad
»efter den kommunikation han sade sig äga
med andarna». Han tvekade inte att beteckna
rättegången såsom »oredig och inkvisitorisk»
och insinuerade, att den påminte om den under
frihetstiden beryktade, av Gustav III
avskaffade »rosenkammaren». Det var en farlig
andeviskning — och för övrigt nonsens i denna
offentliga process. Krigsfiskalen blev honom
inte svaret skyldig och yrkade ansvar för
otillständigt skrivsätt. Brinkman blev också dömd
till böter och offentlig avbön. Vid det laget
betraktades han nog av många som en sanningens
martyr, men vid processens slut uppbar han
inte riktigt värdigt en så upphöjd roll — eller
också ändrade han grundligt mening om
processens art. I varje fall höll han, sedan han
sluppit den formliga avbönen, ett anförande,
vari han prisade generalkrigsrätten och
åklagaren för hög lagkunskap, samvetsömhet och
rättrådighet och slutade med att han inför dess
domslut hade samma känsla som de gamla
grekerna inför ett orakelsvar! Menade kanske
Brinkman, att domarna och krigsfiskalen också
hade kommunikation med andar, som rentav
gåvo mer upplysta råd än de av honom
avlyssnade? I varje fall är det svårt att i det givna
sammanhanget fatta hans ord såsom ironi. Det
är troligare, att processens folktribun — numera
bortglömd av den dagboksskrivande
hertiginnan — slutade sin roll med en alltför devot
hyllning till den av Gustav III övervakade
militära rättvisan.
Om alltså processens gång inte här kunnat
skildras, må det anses tillräckligt att framhålla
några huvudsaker i fråga om domar och
benåd-ningar. I enlighet med 1683 års krigsartiklar
avkunnades den 19 april 1790 en mängd
dödsdomar, i främsta rummet över de på
Fredriks-hov sittande medlemmarna av Anjalas gene-
ralstab. Deras slutliga öde berodde av
konungens avgöranden — och på dem fick man vänta
ganska länge. Den 23 aug. var slottet
skådeplatsen för en dramatisk scen: polismästaren
och slottsfogden uppläste för Hästesko och fyra
av hans medfångar konungens bekräftelse av
dödsdomarna. De reagerade enligt C. G. Nordin
på mycket olika sätt: »Hästesko blev arg, von
Otter fick konvulsioner, Klingspor blev galen,
kysste handen på Liljensparre och föll
slottsfogden om knäna med anhållan om förbön.
Von Kothen tog med styrka emot sitt öde,
även-så Enehielm, som sade, att han på 19 månaders
tid haft tillfälle att tänka åt alla sidor och även
åt denna sidan, som är att dö.» De mest invigda
visste, att de dödsdömda skulle få mottaga nåd
på avrättsplatsen — med undantag av Hästesko,
som blev halshuggen på Ladugårdslandstorg
den 8 sept. Han blev räfstens enda blodsoffer.
Klingspor, som tycks ha simulerat
sinnessjukdom •— det heter, att »han fick högt tillstånd att
göra sig galen» —, fördes till Danviken men fick
snart tillfälle att rymma till utlandet. Av
Anjala-männen sutto sedan blott två, Montgomery och
Leijonstedt, kvar på Fredrikshov; först den 20
okt. avfördes de till Göteborg för vidare
befordran till S:t Barthélemy. Deras liv på den
västindiska ön skulle bliva tungt, eftersom de
voro skilda av ett hav från sina anhöriga —
men för övrigt nästan paradisiskt i jämförelse
med Alfred Dreyfus’ tillvaro på Djävulsön.
Det förrädiska spelet i Finland slutade alltså
miserabelt för dess ledande krets. Om man
tycker, att somliga, till exempel den relativt
oskyldige C. G. Armfelt och den högst brottslige
Hastfer, till sist kommo rätt lindrigt undan, bör
man komma ihåg, att den här skildrade
rann-sakningstiden på Fredrikshov var liktydig med
ett högst kännbart straff. A andra sidan skulle
Gustav III skörda också en bitter frukt av
sin segerrika strid mot den uppstudsiga adeln
och sin effektiva räfst med Anjalamännen. Det
saknades inte mörka och trotsiga sinnen, i vilka
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
