Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Filmcensuren i Förenta staterna, av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMCENSUR
överraskad, om den visste, att de amerikanska
filmer den ser här genomgått en så grundlig
sedlig-kritisk skärseld.
Inom filmfacket i Amerika tycks det råda
mycket och utbrett missnöje. Mer eller mindre
direkt kan orsaken till detta missnöje i
allmänhet hänföras till censurverksamheten. Att
tillverka en film, som får renhetssigillet, är
allt annat än lekverk: redogörelsen för en
sådan procedur är understundom en
lidandeshistoria. Asaguden Heimdall hade nio mödrar,
vilket är mycket nog, men en film har många
flera fäder. När en filmförfattare kommer upp
med sitt arbete, måste man först undersöka
om filmens motiv kan gillas eller om det bör
läggas om i några hänseenden, vilket avgöres
av en granskningsnämnd, första instansen, som
kan vara besvärlig redan den. Är den klarad,
avlämnas det första manuskriptet till Breens
»board», där det noga undersökas ord för ord
med hänsyn till varje diskutabelt drag och
uttryck, hur obetydligt det än må vara.
Författaren underrättas om vad Breen »tillråder»
att ändra eller stryka. Är författaren missnöjd
och motspänstig, sammankallas personer från
den studio, som skall spela in filmen,
representanter för Hays och firman, skådespelare,
författaren m. fl. När man efter grundlig
diskussion kommit överens om det väsentliga,
utskrives en text, som gillas eller underkastas
ytterligare ändringar. Först när Hays’ byrå
är fullt till freds, kan inspelningen börja. Att
det blir åtskilligt, som än en gång läggs i
stöp-sleven, torde man kunna gissa. Skådespelarna
och regissörerna ha också något att säga. I
själva verket är det hela givetvis vida mera
invecklat och tidsödande, än denna
summariska beskrivning ger vid handen.
Naturligtvis har detta förfarande fördelen att
bespara producenterna onödiga utgifter. Man
har på förhand fått tillstånd att göra så eller så.
Av själva scenarbetet går inte så mycket till
spillo, som om inspelningen börjat, innan allt
varit bestämt i detalj. Den som säkerligen är
minst förtjust över resultatet kunna vi kalla
författaren. Hans verk har skurits och klippts,
klämts ihop och tänjts ut, svarvats om och
stoppats upp, så att det blivit något annat, ofta
något helt annat, än han tänkt sig. Hans enda
tröst är honoraret och tillfredsställelsen, att
hans film inte inbegripes bland de 12 procent
filmer, vilka ej fått renhetssigillet.
Filmproducenterna klaga också. Författaren
Ben Ray Redman, som två år varit anställd i
en av Hollywoods större studios, har nyligen
tagit bladet från munnen i The Saturday
Re-view. Han slår fast, att Breen i sin nitälskan
går längre än hans kod kräver. Han framhåller
också, att Hays’ censur arbetar med stor
»smidighet» i fråga om olika filmer och därför också
kommer till anmärkningsvärt skiftande
resultat. Viktigare är likväl en annan brist på
överensstämmelse mellan det skrivna ordet och
lagens stränga bud. I koden finns ingenstädes
att läsa: Du skall icke kränka eller stöta
någon, någonstädes, i något hänseende. Men
detta är det första budet och det förnämsta av
alla. I själva verket, skriver Redman, kan
man inte stanna vid Breen och Hays’
ämbetsverk, när det gäller censurfrågor, utan måste
gå till toppen, de män, som bestämma över
filmtillverkningen. Deras censur är ingenting
annat än ett uttryck för deras girighet och
fruktan. Det är därför, som de flesta
Holly-woodfilmema äro så urvattnade, tomma och
meningslösa ting, som de äro. Varje
organisation, »union» (sammanslutning) och
inflytelserik grupp i landet har sin mening om vad som
får visas eller inte visas på den vita duken.
Hollywood lånar ett vördnadsfullt och
lättskrämt öra till alla röster. Redman ger också
exempel på filmer, som aldrig blivit utförda
på grund av hänsyn till än det ena, än det
andra: Frankrike tillät inte »Paths of Glory»,
Kemål pascha (Atatiirk) vägrade filmning av
Franz Werfels »Die 40 Tage des Musa Dagh»;
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
